I våldets grepp
Av Kerstin Gustafson

Bild: columbia tristar

Ondskan
Manus: Hans Gunnarsson och Mikael Håfström
Regi: Mikael Håfström
I rollerna: Andreas Wilson, Gustaf Skarsgård, Linda Zilliacus, Henrik Lundström, Marie Richardson, Johan Rabaeus, Kjell Bergqvist m. fl.

Betyg:

Våld föder våld. Det är ett slitet uttryck men dessvärre sant. För den som har vuxit upp i ett hem där misshandel är en naturlig ingrediens blir steget att själv ta till våld kortare än annars. Dessutom är det svårt att bryta den onda cirkel av våld och hämnd när man väl är inne i den.

Erik växer upp med en sadistisk far i ett relativt välbeställt hem i Stockholm. I skolan är Erik ledare för ett gäng som ägnar sig åt stölder och bråk. När gänget ertappas utpekas Erik som den värste av dem. Han blir avstängd och bannlyst från alla läroverk i Stockholmsområdet. För att lösa situationen säljer Eriks mor en värdefull tavla och skickar honom till internatskolan Stjärnsberg. Erik vill ta avstånd från våldet men upptäcker till sin förtvivlan att det är omöjligt på Stjärnsberg där kamratuppfostran, det vill säga pennalism, tillämpas. Lärarna är rättvisa (bortsett från den rasistiske historieläraren) men tar inte något ansvar för de kränkningar och övergrepp som fjärderingare utövar på realskolelever, allt enligt reglementet och skolans traditioner. Erik försöker undvika bråk men då han vägrar att låta sig kränkas är han åter inne i våldsspiralen.

”Ondskan” är baserad på den självbiografiska romanen med samma namn av författaren Jan Guillou. Det är en skrämmande skildring där förnedringen är snudd på outhärdlig. Det är emellertid mycket viktigt att föra fram i ljuset det helvete som utspelade sig på de slutna internatskolorna och man häpnar över att ett sådant kriminellt system kunde upprätthållas och fortgå år efter år.

Den kritik som kan riktas mot filmen är att den i stort sett hoppar över Eriks bakgrund på realskolan i Stockholm som mer utförligt skildras i romanen. Det finns också en mängd detaljer som antingen är borttagna eller förändrade. Det kan tyckas vara regissörens och manusförfattarens konstnärliga frihet att göra så men då det förändrar bilden av Eriks personlighet och bitvis fokuserar på andra saker än i romanen går det att konstatera att omtolkningen har gått ett steg för långt. I jämförelse med romanen blir filmen mer som ”Ondskan light”.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat