Wow
Av Lydia Duprat

Bild: SF Film

Paradiset
Manus och regi: Colin Nutley
I rollerna: Helena Bergström, Suzanna Dilber, Brasse Brännström, Reine Brynolfsson, Örjan Ramberg, Maria Lundqvist, Eva Fröling, Niklas Hjulström, Lisa Nilsson, Lis Nilheim, Inga Landgré m. fl.

Betyg:

Colin Nutleys filmatisering av Liza Marklunds roman ”Paradiset” är vid sidan av hans förra film, ”Sprängaren”, det bästa som han någonsin åstadkommit.

Med sitt manus har Colin Nutley lyft Liza Markunds kioskvältare till otänkbara höjder; Nutley har berikat handlingen och gjort den mer sammansatt samt skänkt den ett visst mått av socialt patos.

”Paradiset” är en skickligt berättad historia och ett prov på visionär regi, snillrikt foto, genomtänkt klippning och fantastiskt skådespeleri. Rollbesättningen är här lika intelligent som i ”Sprängaren”, och valet av Suzanna Dilber till rollen som Aida är inget mindre än ett genidrag. En annan fullträff är Lisa Nilsson i rollen som Rebecka Björkstig.

Handlingen i ”Paradiset” föregår tidsmässigt den i ”Sprängaren”. Annika Bengtzon (Helena Bergström) har lämnat sin landsortshåla för Stockholm. Hon arbetar som redigerare på tidningen Kvällspressen. Hon trivs inte särskilt bra, det hon vill är att skriva. Men skriva, det får hon inte göra för tillfället. Efter ett tips börjar Annika Bengtzon undersöka förhållandena kring Paradiset – en stiftelse som påstår sig värna om misshandlade kvinnor. En natt får hon också ett telefonsamtal från en ung bosnisk kvinna vid namn Aida, som är på flykt undan den jugoslaviska maffian. Bengtzon för Aida till Paradiset för skydd, men det kommer att visa sig att varken Aida eller Paradiset är vad de utger sig för att vara.

Parallellt med det skildras Annika Bengtzons besvärliga situation både i arbetet och privat. Hennes älskade mormor är döende, hon drar inte jämnt med sin mor och de sår som händelser från det förflutna har rivit upp har ännu inte hunnit läka. Helena Bergström är fullkomligt övertygande i sitt skådespeleri och det är en kick att se henne gestalta denna mångbottnade och motsägelsefulla kvinna.

En fullkomligt elektrifierande scen är den där Annika Bengtzon och hennes mor, Barbro (Lis Nilheim), råkar i gräl och börjar skrika åt varandra. Den scenen kan många människor känna igen från det verkliga livet; det finns nämligen inget teatraliskt över den. Interaktionen mellan de båda skådespelarna är fullständigt klockren, och de uttrycker sorg, smärta och ilska med en nakenhet som både griper åskådaren och gör henne upprymd.

En annan kick får man av att se Suzanna Dilbers gestaltning av Aida. Hennes Aida skälver av ilsken energi men också av fruktan, och drivs av en målmedvetenhet som kommer till uttryck i varje rörelse och i skiftningarna i hennes ansikte. Man får genast mersmak för denna begåvade skådespelare. Jag hoppas få se mer, mycket mer av henne snart.

Det finns brister, förstås, varav den största är den summariska behandlingen av Annika Bengtzons kollegor på tidningsredaktionen. Redaktionschefen Schyman (Örjan Ramberg), Spiken (Reine Brynolfsson), redaktionssekreteraren Eva-Britt Qvist (Maria Lundqvist) och Nils Langeby (Brasse Brännström) – de har alla fått betydligt mindre svängrum och det är synd med tanke på skådespelarnas fantastiska prestationer i ”Sprängaren”.

Kvaliteterna överväger emellertid, och ”Paradiset” är en film som är värd sitt biljettpris. Gå och se den. Nu. På bio.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat