Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Två timmar av tortyr


Bild: scanbox entertainment

the passion of the christ
FILMENS WEBBPLATS >>

Betyg:

Hade Mel Gibson inte varit så uppfylld av sitt kall – att skildra Jesus sista plågsamma timmar i jordelivet – hade ”The Passion of the Christ” kunnat bli ett storslaget filmepos. För sanningen är att denna är en visuellt slående film och ett ambitiöst och omsorgsfullt genomfört projekt.

Dessvärre är Gibson alltför angelägen om att pina publiken med outhärdligt långa och ingående scener av ren och skär tortyr för att ”The Passion of the Christ” ska bli något annat än – möjligen – en film för hängivet troende kristna.

Sådana är vederstyggligheterna som skildras i filmen att man faktiskt ansätts av en misstanke om att Mel Gibson är ute efter att straffa biopubliken, oklart för vilka synder. En medelålders kvinna lär ha avlidit till följd av hjärtsvikt under filmpremiären i USA. Det förvånar mig inte. Den sadism som Jesus underkastas i Gibsons film är så omfattande, så utstuderad att man lätt försätts i ett chocktillstånd. På sätt och vis känns det faktiskt som att göra bot, och när de dryga två timmarna av pina till sist är över känner man sig lika pånyttfödd som Jesus någonsin gjorde.

Handlingen inleds med att Jesus (James Caviezel) ber till Gud i olivträdgården i Getsemane. Jesus har föraningar om att han snart kommer att utsättas för en svår prövning, och det fyller honom med kval. Djävulen (Rosalinda Celentano), som här framställs som en dödsblek androgyn varelse, gör sitt bästa för att fresta honom att försaka sin uppgift, givetvis förgäves. För 30 silvermynt avslöjar Judas Iskariot (Luca Lionello) var Jesus och hans övriga anhängare håller till; Jesus grips och förs till fariséernas överstepräster, som anklagar honom för hädelse. Fariséerna är rädda om sin maktställning och vill röja den subversive predikaren ur vägen. Emellertid har de inte befogenhet att ta lagen i egna händer och därför ställs Jesus inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus (Hristo Shopov). Prästerna kräver att Jesus ska korsfästas.

Politiskt är Jesus en rykande het potatis, och det vet Pontius Pilatus. Han gör sitt bästa för att slingra sig undan ansvaret, och slutligen låter han populasen välja mellan tjuven Barabbas och Människosonen – det är upp till folkmassan att avgöra vem som ska benådas och vem som ska korsfästas. Vi vet hur det gick.

Jesus överlämnas till synnerligen bestialiska romerska soldater som roar sig med att prygla och flå honom tills hans rygg förvandlats till något liknande köttfärs. Därefter fortsätter martyriet som vi känner till det från Nya Testamentet – fast mycket värre. I Mel Gibsons film är Jesu mest framträdande drag hans i det närmaste övermänskliga förmåga att ta emot stryk. Korta tillbakablickar finns med för att erinra oss om mannens verk och kärleksfulla budskap, men dessa scener är ytterst få och helt underordnade filmens egentliga handling.

Gibsons manus lämnar inte utrymme för någon vidare tolkning från skådespelarnas sida. Den enda i ensemblen som får litet spelrum är Hristo Shopov, som spelar sin Pontius Pilatus nyanserat och trovärdigt.

”The Passion of the Christ” har i vissa kretsar anklagats – liksom så mycket annat i våra dagar – för att vara antisemitisk. Det är den inte. Fariséernas överstepräster skildras som hycklande och maktfullkomliga dogmatiker rädda om sin position helt i enlighet med den vedertagna uppfattningen. Pöbeln framställs visserligen som blodtörstig, men hos den judiska befolkningen finns även de som vill Jesus väl. Att påstå att den här filmen är antisemitisk vore lika befängt som att påstå att den är antiromersk, för det är främst de romerska soldaterna som här fått iklä sig ondskans mantel. De skildras som regelrätta monster, och man undrar vad för sorts barndom hade krävts för att få till stånd en dylik sadistisk läggning hos en människa.

Intressant nog talar rollfigurerna arameiska och/eller vulgärlatin hela filmen igenom. Inte bara latin utan även den form av arameiska som talades i Palestina vid tiden för Jesu liv betraktas som ett utdött språk i dag. Att låta skådespelarna tala två av tidens stora språk var ett inspirerat drag av Mel Gibson – även om expertisen med all sannolikhet kommer att ha synpunkter på hur latinet uttalas i filmen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Lydia Duprat