Filmfestivalen 2001
Allt kan göras till filosofi och politik - tydligen
Av Theodor Stenevang

Le pornographe
Frankrike 2001
Regi: Bertrand Bonello
I rollerna: Jean-Pierre Léaud, Jérémie Rénier, Dominique Blanc m. fl.

Betyg:

En man som började göra porrfilmer i Paris 1968, under spontana och glädjefyllda former, blir så småningom professionell porrfilmsregissör med stor och berömd produktion under 70-talet. 1984 slutar han filma och när hans son får reda på vad hans far försörjer sig på sticker han hemifrån. På sent nittiotal försöker mannen göra comeback och regissera lite film för att få in pengar. Han upptäcker att branschen förändrats och han körs över av yngre assistenter. Hans konstnärliga grepp och abstrakta symbolik är inte längre gångbar. Samtidigt hör hans son av sig.

Sonen är 17 år och umgås med ett gäng jämnåriga som försöker revoltera mot det etablerade samhället i en riktning tvärtemot 68-revolten. De vill inte bryta sig fria, utan vara med. De manifesterar detta genom att tiga, genom att inte prata överhuvudtaget. Fråga mig inte varför denna sidohistoria är med i filmen överhuvudtaget.

Filmen verkar ha ambitionen att vara en politisk replik, dock oklart om det är ett argument i pornografidebatten eller ett argument i debatten om individualism, livets mening och människans natur.

Peter Wahlbäck sa en gång att de saker han tycker är roligast, mest humoristiska, är de som inte avsiktligt är roliga. ”Det är inte meningen att det ska vara roligt, men det blir jävligt roligt”, sa han. Precis så tänker jag när jag ser Le Pornographe. Någon har försökt göra ett porträtt av en konstnär i livskris, men konstnärens konst är att han filmar folk som knullar. Det blir bara för komiskt.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème