Film
Mig
lurar de inte
Av
Lydia Duprat
Bild: Sandrew-Metronome
Proof
of Life
Regi:
Taylor Hackford
Manus: Tony
Gilroy, William Prochnau och Thomas Hargrove
I rollerna:
Russell Crowe, Meg Ryan, David Morse, Pamela Reed,
David
Caruso m.fl.
Ibland undrar man vad det är för poäng med en viss film. Vissa filmer är sevärda för att de har en bra story, andra för att skådespelarkonsten eller fotot är något utöver det vanliga. Ibland lyckas en film förena ett synnerligen bra manus och en angelägen historia med fantastiska skådespelarprestationer och fint foto. I andra fall känns ingenting med en viss film särskilt angeläget eller bra. Det är fallet med Proof of Life.
Att Meg Ryan dessutom skulle lämpa sig för dramatiska roller är rena skämtet. Vare sig hennes yrkesmässiga förflutna eller hennes utseende tillåter det.
Meg Ryan och Russell Crowe lär ha blivit kära under inspelningen av Proof of Life, och deras kärlekshistoria har det skrivits spaltkilometer om långt innan filmen ens hade premiär. Jag borde ha förstått att denna hets i sig var symptomatisk och gav vid handen att filmen med all sannolikhet var mindre intressant än romansen mellan huvudpersonerna.
Proof of Life handlar om en amerikansk ingenjör, Peter Bowman, duktigt spelad av David Morse, vars dröm är att hjälpa folk i det fiktiva sydamerikanska landet Tecala att bygga en damm. Han råkar bli offer för det organiserade kidnappningssystem som enligt filmmakarna på senare år blivit allt mer omfattande i Sydamerika och som årligen drabbar ett stort antal utländska affärsmän på uppdrag i olika sydamerikanska länder. Det här ämnet vill Hackford & Co. gärna lyfta fram som oerhört aktuellt och politiskt angeläget, men man förstår att det mest tjänar som en förevändning för att göra ytterligare en actionrulle.
Peter Bowman kidnappas av en gerillagrupp vars enda ideologi är pengar och som kräver tre miljoner dollar i lösen för honom. Företaget som Peter arbetar för vänder honom och hans fru Alice (Meg Ryan) ryggen varför Alice och Peters syster Janis (Pamela Reed) ser sig nödsakade att ta saken i egna händer. Till deras hjälp inställer sig Terry Thorne (Russell Crowe), en erfaren gisslanförhandlare. Förhandlingen om lösen spricker av olika skäl och därför tvingas man till slut att genomföra en fritagning.
Fritagningssekvenserna är rätt så spännande, och intressanta är också scenerna från lägret där Peter Bowman hålls fången. David Morse är mycket övertygande som kidnappningsoffret som gör motvärn och slår vakt om sin integritet den överhängande faran till trots. Helt onödigt och föga övertygande är emellertid den skiss till kärlekshistoria som antyds ta form mellan hustrun Alice och förhandlaren Terry Thorne.
För de som undrar är kärlekshistorien mellan Ryan och Crowe i verkliga livet redan slut. Och har man sett den här filmen fattar man inte hur en sådan någonsin ens uppstått.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème