Film
Slätstruket
om tankens okuvlighet
Av
Lydia Duprat
Bild: Foxfilm
Quills
Regi:
Philip Kaufmann
Manus: Doug
Wright
I rollerna:
Geoffrey Rush, Kate Winslet, Joaquin Phoenix, Michael Caine m.fl.
För inte så länge sedan - närmare bestämt under Stockholms filmfestival - såg jag en film som handlade om den illa beryktade Marquis de Sade. Det var en film av fransmannen Benoît Jacquot med Daniel Auteuil i huvudrollen och därtill ett riktigt sömnpiller.
Nu var det åter dags för en film om den tröttsamme markisen, och det var av pliktkänsla snarare än av nyfikenhet som jag styrde mina steg mot pressvisningslokalen. Jag sticker inte under stol med att jag redan på förhand var starkt skeptisk mot filmen. Dels ser jag inte på den infame markisen som ett särskilt angeläget ämne, dels hade jag Benoîts film i alltför färskt minne. Jag försökte bemöta min motvilja med att tänka på rollistan i Quills: Geoffrey Rush, Kate Winslet, Joaquin Phoenix och Michael Caine. Skådespelare av sådan kaliber skulle väl inte ställa upp i vilken produktion som helst?
På den punkten hade jag gudskelov rätt. Den här produktionen vilar på ett mycket starkt manus av Doug Wright. Icke desto mindre har jag synpunkter på regin och - faktiskt - på rollsättningen. För medan Kate Winslet och Joaquin Phoenix inkarnerar sina roller oerhört övertygande kommer Geoffrey Rush och Michael Caine inte till sin rätt här. Beror detta på brister i regin eller redan i rollsättningen? Ja, det är inte så lätt att utröna, och jag återkommer till det senare.
Quills handlar som sagt om den ökände markisen som mot slutet av sitt liv sitter inspärrad på ett sinnessjukhus och som smugglar ut sina skandalösa skrifter för publicering med hjälp av tvätterskan Madeleine (Winslet) till folkets stora glädje och Maktens förtret. Föreståndare för inrättningen är abbé Coulmier (Phoenix), en riktig ängel till karl som icke desto mindre, kommer det att visa sig, kämpar mot de frestelser som tillkommer det bekanta svaga köttet. Napoleon har fått nog av Sades obsceniteter och den (positiva) effekt de har på folket och därför utnämner han den i sanning sadistisk och därtill hycklande Dr. Royer-Collart (Caine) till medicinskt överhuvud på sinnessjukhuset. Denne gör allt i sin makt för att kuva markisen och tysta ner honom. Sade fråntas först pennor, bläck och papper. Sedan mat och kläder. Sedan sin tunga. Han utsätts för alla tänkbara umbäranden och för tortyr. Allt för att få honom på andra tankar.
Det går inte.
Den här filmen handlar om yttrandefrihet, och som sådant är den mer aktuell än någonsin. Fast allt är naturligtvis relativt. I dagens Sverige hade vi med all sannolikhet låtit markisen hållas medan vi inte tolererar till exempel hets mot folkgrupp. Vilka är vi för att bestämma vad som ansågs vara acceptabelt eller inte i sjuttonhundratalets Frankrike?
Det är först när vi bortser från det kollektiva och principiella och fokuserar på det individuella som filmens verkliga budskap kan skönjas: markisen gestaltar här tankens okuvlighet. Inget kan förmå Sade att dansa efter etablissemangets pipa. Han är och förblir en rebell. Vilket är hans rätt - allas vår rätt.
Geoffrey Rush är en fantastisk skådespelare, med nerv, med närvaro, ofta med en genomborrande blick fylld av outtalade intentioner. I Quills gör han ett alltför återhållet och slätstruket intryck, vilket är synd och ett jädra slöseri med hans resurser. Jag saknar syndfullheten, det där obestämdbara okuvliga, ironiska i blicken.
Michael Caine å andra sidan är för snäll för rollen som den onda, hycklande läkaren. Han gör så gott han kan, förstås, och framstår mycket riktigt som totalt osympatisk. Men också han saknar något i blicken - en kyla, en avsaknad av känslor alternativt en ondsint energi. Michael Caine är alltför van att spela oförargliga män alternativt avspända helyllekillar - och detta lyser fram trots alla hans ansträngningar att övertyga oss om motsatsen. Det räcker som bekant inte med att spela en viss roll; för att övertyga i rollen måste man vara rollen - åtminstone medan man spelar den. Och det lyckas inte Michael Caine riktigt med här.
Min slutsats är att regi brustit vad gäller hanteringen av Geoffrey Rushs roll medan casting brustit när det gäller rollsättning av den onde läkaren. Quills är icke desto mindre en sevärd film - under förutsättning att man är intresserad av Markis de Sade - eller åtminstone inte är allergisk mot honom.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème