 |
|
|
helens små underverk [raising helen]
FILMENS WEBBPLATS >>
| Betyg: |  |
”Helens små underverk” är så sliskig att den förfelar sitt syfte som feel good-film: i stället för att få åskådaren att må bra får filmen honom eller henne att må illa. Det finns heller inget originellt eller ens särskilt underhållande med Garry Marshalls senaste alster – tvärtom firar här flertalet av den amerikanska filmindustrins mest omhuldade klichéer triumfer.
Följaktligen kretsar filmen kring den Lyckliga Familjen med alla dess attribut: det harmoniska äktenskapet, den kakbakande husmodern ständigt iklädd blommigt förkläde, de välartade barnen, kamratskapet far och son emellan och deras basketspelande på garageuppfarten och inte minst den täta och innerliga kontakten till syskonen och deras respektive familjer.
När äldsta systern Lindsay och dennas make Paul dör i en trafikolycka får systrarna Jenny (Joan Cusack) och Helen (Kate Hudson) reda på att Helen utsetts till barnens vårdnadshavare. Lillasyster Helen är familjens förtjusande svarta får: till skillnad från de andra är hon ogift, barnlös, yrkesarbetande och bosatt på Manhattan i stället för i villaförorten.
Av någon outgrundlig anledning går Helen med på att ha vårdnaden över de tre barnen, mycket till Jennys grämelse. Jenny har ju mångårig erfarenhet av moderskap och väntar ännu en telning, så varför gav Lindsay vårdnaden till deras yrhätta till lillasyster?
Strax får Helen byta bostad från fashionabla Manhattan till invandrartäta Queens med systerbarnen, som alla har sina små problem och som bearbetar den förmenta sorgen efter föräldrarnas frånfälle på sitt eget lilla och unika vis. Kort därefter får Helen också sparken från modellagenturen där hon jobbar eftersom ägarinnan, Dominique (Helen Mirren), inte anser att moderskap och mode går särskilt bra ihop. Emellertid verkar Helen inte ägna så mycket som en tanke åt sin förändrade livssituation, utan hon finner sig i alla utmaningar och har alltid tid och ork över för vart och ett av sina adoptivbarn. All sorg och svärta hålls nogsamt borta från historien.
Med i bilden finns också en lutheransk pastor och tillika skolrektor, fader Dan (John Corbett), som uppvaktar Helen med sådan iver och hetta att det ger olustiga vibbar. Filmen befolkas även av andra original som Helens indiska och resoluta granne Nilma (Sakina Jaffrey) och hennes nya chef på begagnad bilfirman, den renhjärtade Mickey Massey (Hector Elizondo).
Garry Marshall har inte riktigt lyckats få till det sedan ”Pretty Woman” 1990, och även den filmen, oavsett dess charm, var långt ifrån klockren utan hade en härsken bismak. Sedan dess har Marshall givit oss bagateller som till exempel ”Runaway Bride” och ”En prinsessas dagbok”.
Det känns omdömeslöst av Kate
Hudson att ha tackat jag till huvudrollen i denna film. Och varför
har den formidabla Helen Mirren accepterat att medverka i en sådan
liten och obetydlig roll och i en sådan medioker film? Varken de
eller de flesta andra verkar tro på sina roller, med undantag för
Joan Cusack som går in i rollen som den humorbefriade, självuppoffrande
supermorsan med liv och lust. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.