Ännu en hårdkokt svensk thriller
Av Lydia Duprat

BILD: UIP

Rånarna
Manus och regi: Peter Lindmark
I rollerna: Sofia Helin, Mikael Persbrandt, Stina Ekblad, Stefan Sauk, Peter Franzén, Stig Engström, Jarmo Mäkinen m. fl.

Betyg:

Så var det dags igen för ännu en hårdkokt svensk kriminalthriller befolkad av tuffingar på båda sidor om lagen. Även om Peter Lindmarks ”Rånarna” är en rätt proffsig produktion kan man inte låta bli att fråga sig varför det görs så många sådana filmer i Sverige i dag. Lönar det sig verkligen med så många variationer på samma tema?

Klara (Sofia Helin) är 33 år och en ambitiös kriminalpolis med vissa specialkompetenser som gör henne mycket värdefull för avdelningen och chefen, Marianne (Stina Ekblad). Föga förvånande har Peter Lindmark, som förutom regissör även är manusförfattare till ”Rånarna”, skrivit in ett svårt trauma i manus för rollkaraktären Klaras vidkommande i avsikt eller snarare förhoppning att göra den unga kvinnan litet mer sammansatt. Klara har således nyligen upplevt en tragisk förlust som har lämnat sina spår och gjort henne än mer sammanbiten, än mer hängiven sitt yrke. Men Klara är sakta på väg att åter försonas med livet: hon är förälskad i läkaren Frank (Mikael Persbrandt) som daltar med henne som vore hon ett barn och som är utomordentligt mån om att Klara inte ska råka illa ut i jobbet.

När ett synnerligen brutalt och välkoreograferat bankrån sker blir Klara insatt i fallet. Rånet genomförs med militärisk precision och iskall kyla och är inte likt något annat bankrån i svensk kriminalhistoria. Dessutom tycks rånarna ha haft tillgång till topphemlig information om tidpunkten för leveransen av internationella växelpengar till banken vilket gav ett byte värt 20 miljoner kronor. Snart kommer Klara fram till att rånarna måste vara militärt eller polisiärt skolade. Polischefen parar ihop Klara med superhårdingen Greger Krona (Stefan Sauk) och ger dem i uppdrag att lösa fallet.

Det är så tröttsamt – och sorgligt - med typecasting, det vill säga med att vissa aktörer alltid tilldelas samma sorts roller, och i fallet ”Rånarna” syndar man minst tvåfalt, för här återfinns både Stefan Sauk och Mikael Persbrandt i samma gamla unkna schabloner till roller som så många gånger tidigare. Glädjen över att för en gångs skull få se Persbrandt i en annorlunda, varm, omtänksam roll förbyts snart i besvikelse när man inser hur det egentligen ligger till med Franks påstådda läkaryrke. Och än en gång återser vi Sauk som den vasstungade machomannen med blixtrande ögon och det där pinsamma hånfulla flinet. För Sauks del lurar överspelet bakom varje hörn medan Persbrandt när allt kommer omkring är betydligt trovärdigare.

”Rånarna” är som sagt ingen dålig film; den är spännande mycket tack vare ett välavvägt tempo och Mattias Morhedens drivna klippning. Å andra sidan finns det ingen anledning att bränna 80 spänn för att få se den på bio: det här är ett rent tidsfördriv för dem som gillar action och varken foto, effekter eller något annat påbjuder att man ser ”Rånarna” i stort format.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat