ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
En kärleksförklaring
till musiken
så som i himmelen FILMENS WEBBPLATS >>
Musik kan vara en befrielse; den förenar människor och ger en otrolig glädje. En kyrkokör i en liten by i Norrland blir centrum för känslor, möten och ställningstaganden. Från början är det bara en grupp människor som träffas för att repetera de gamla vanliga sångerna inför gudstjänster och julmässor. Men när en världsberömd dirigent, Daniel (Michael Nyqvist), kommer till byn blir ingenting mer detsamma. Daniel får en hjärtinfarkt under en konsert i Milano. Han får veta att hans hjärta är totalt utslitet och bestämmer sig därmed för att göra ett avbrott i karriären och sin hektiska livsstil. Han återvänder till sin barndomsby i Norrland och flyttar in i den gamla folkskolan. Han får genast besök av prästen i byn och blir snart varse att det är svårt att vara i fred; människorna är nyfikna och pratsamma. Till en början försöker Daniel hålla avstånd men låter sig efter ett tag övertalas att leda kören då det saknas en kantor. Kören består av en samling mycket olika människor. Det de har gemensamt är deras intresse för sång. Daniel använder alternativa metoder för att utveckla kören vilket leder till kontroverser och känsloutbrott. Kören blir snarare som en gruppterapi där deltagarna får ge uttryck för och bearbeta sina problem. ”Så som i himmelen” är
Kay Pollacks första film på 18 år, och en oerhört
gripande film är den, som gör upp med fördomar och invanda
mönster. Filmen känns väldigt svensk och det finns likheter
med Colin Nutleys ”Änglagård” med tanke på
temat ”udda konstnärspersonligheter som kommer till inskränkt
by på landsbygden”. Temat är således inte nytt
men det känns som att vi behöver sådana här berättelser
med jämna mellanrum för att påminna oss om att varje människa
bär på en sorg och att vi aldrig ska döma andra. ”Så
som i himmelen” tar upp de stora frågorna i livet och visst
finns det sekvenser som känns överdrivna och präktiga men
i det stora hela är det en filmupplevelse av högsta klass. Som
åskådare upplever man onekligen katharsis – rening -
som vid antikens skådespel; det finns något så förlösande
i att ta del av allmänmänskliga frågor. I början
av berättelsen säger prästen till Daniel att ”du
ska inte tro att människorna här i byn är som dem ute i
stora världen” och det är en sådan lustig kommentar
eftersom den är så felaktig. ”Så som i himmelen”
är ett exempel på hur lika människor är. Det spelar
ingen roll var vi kommer ifrån. |
||||
|