Enastående om en osannolik galopphäst
Av Lydia Duprat

Bild: uip

Seabiscuit
Regi: Gary Ross
Manus: Gary Ross efter boken av Laura Hillenbrand
I rollerna: Tobey Maguire, Jeff Bridges, Chris Cooper, William H. Macy, Elizabeth Banks, Gary Stevens, Eddie Jones m. fl.

Betyg:

De kritiker som får för sig att påstå att ”Seabiscuit” är en sentimental och smäktande film borde göra något åt sin cynism; gå i terapi kanske. För ”Seabiscuit” är en underbar film; en film som sjunger hästens lov, men också människans. En film som berättar en inspirerande historia om läkning och gottgörelse, om själsfrändskap mellan människa och djur och om vikten av att ge sig själv och sina människo- och djurfränder en andra chans.

”Seabiscuit” är baserad på bestsellern ”Seabiscuit: An American Legend” av Laura Hillenbrand och berättar historien om en missförstådd och missbrukad galopphästs väg till storhet samt om de män som gjorde detta möjligt och uppnådde försoning på kuppen.

Seabiscuit var en osannolik galopphäst. Han var en grovhuggen, alltför liten häst med en sorglig liten svans och ben som inte riktigt sträcktes ut hela vägen. Han hade till yttermera visso rykte om sig att vara lat: hellre än att springa föredrog Seabiscuit liksom tjuren Ferdinand att ligga i skuggan av ett frodigt träd och ägna sig åt kontemplation – åt att ”lukta på blommorna”. Seabiscuits ägare gav snart upp alla förhoppningar om honom och började i stället använda honom till att träna andra galopphästar. Tränarna höll Seabiscuit tillbaka och sporrade de andra hästarna; på så sätt gjorde de den lilla hästen till en frustrerad loser. Han missbrukades och misshandlades och blev snart hårdnackad och svårhanterlig.

”Seabiscuit” flätar samman fyra olika öden: hästens, Charles Howards (Jeff Bridges), Red Pollards (Tobey Maguire) och Tom Smiths (Chris Cooper), och gör det mot en tidevarvets socialhistoriska bakgrund. Den skildrar hur automobilen kom att ta över hästens uppgifter som transportmedel och visar på epokens stora framtidsoptimism och hur den krossades när börskraschen kom i slutet på 1920-talet.

Charles Howard, en före detta cykelreparatör som gjort sig en förmögenhet som bilförsäljare i den amerikanska västern, är en typisk representant för den jovialiska livssyn och den framtidstro som präglade det glada 1920-talet. Hans liv slås emellertid i spillror efter en personlig tragedi. Något år senare träffar Howard en ny kvinna som ger honom livslusten tillbaka och också ett intresse för hästar. Howard bestämmer sig för att börja satsa på galopp. För det ändamålet anlitar han Tom Smith, en fåordig hästtämjare från vildmarken, som tränare. Smith är en man med stor erfarenhet av hästar, en man som förstår sig på hästens själ och känner till djurets innersta hemligheter. Han anser att även en skadad häst förtjänar en andra chans, på samma sätt som en människa gör det.

När Tom Smiths och Seabiscuits blickar en dag möts av en slump förstår Smith genast att den lilla hästen är en vinnare till själ och hjärta. På hans inrådan köper Howard Seabiscuit. Nu har han häst och tränare. Återstår att hitta en lämplig jockey.

Den lyrikälskande Red Pollard är ett av depressionens offer. Han övergavs som barn av sina ruinerade föräldrar för att slå sig fram bäst han kunde som stallpojke. Efter många års misslyckade satsningar som boxare och jockey och ett liv kantat av motgångar är han nu döv på ena örat och mycket bitter.

Tom Smith tror även på Red Pollard, och denne anlitas som jockey. Det visar sig vara ett klokt beslut. Ett förhållande präglat av ömsesidig kärlek och förtroende utvecklas mellan jockey och häst.

De tre männens ansträngningar bär frukt. Med tålamod, respekt och ömhet lyckas de förvandla Seabiscuit till en trygg häst och därtill utveckla hästens inneboende potential som galopphäst. Seabiscuit belönar sina vänner mångfalt: han blir en oslagbar vinnare och en amerikansk ikon på kuppen.

En av ”Seabiscuits” alla tillgångar är huvudrollernas lysande skådespelarprestationer. Excellerar gör också William H. Macy i rollen som sportkommentatorn Tick Tock McGaughlin. Hans burleska kommentator som kryddar sina rapporter med diverse fåniga ljudeffekter är en stor behållning. Rollbesättningen är klockren och regin av Gary Ross likaså. Fotografen John Schwartzman lyckas med bedriften att komma de tävlande hästarna mycket nära och skildra dessa djurs magnifika kraft, spänst och uthållighet.

Tro inte att ”Seabiscuit” är en film enbart för häst- eller galoppintresserade. ”Seabiscuit” är en poetisk och rörande film, en film för alla med hjärtat på rätta sidan av bröstet.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat