Räddas av sina konstnärliga aspekter
Av Lydia Duprat

Bild: Folkets Bio

Skattkammarplaneten
Regi: Ron Clements och John Musker
Manus: Ron Clements och John Musker m. fl. efter romanen av Robert Louis Stevenson
Svenska röster:
Jim – Peter Vitanen
Jim som liten – Erik Berglund
Silver – Sven Wollter
Amelia – Jessica Zandén
Doppler – Loa Falkman
B.E.N. – Henrik Hjelt
Sarah – Sanna Ekman
Arrow – Kenneth Milldoff
Scroop – Benke Skogholt
Billy Bones – Alf Nilsson
Berättare – Ingemar Carlehed
Onus – Johan Svensson

Betyg:

På juldagen har Disneys senaste tecknade film, ”Skattkammarplaneten”, premiär. ”Skattkammarplaneten” baseras på äventyrsromanen Skattkammarön av Robert Louis Stevenson men här är handlingen förlagd till rymden.

Huvudpersonen är Jim, en grubblande och enstörig grabb som aldrig återhämtat sig från sin pappas svek. Ända sedan denne övergav Jim och hans mamma har han varit något av ett problembarn som gärna tar risker och trotsar lagen. Hans mamma driver ensam ett värdshus och oroar sig ständigt för honom.

En dag får Jim tag på en skattkarta, som visar platsen där en legendarisk skatt är gömd. Tillsammans med en god vän till familjen, doktor Doppler, drar Jim ut på äventyr i universum ombord på en rymdskuta. Fartyget styrs med järnhand av kaptenen Amelia och hennes högra hand, Mr. Arrow. Jim tvingas snart att tjäna som hjälpreda åt den karismatiska kocken Silver, som är en cyborg, det vill säga till hälften maskin och till hälften människa. De blir snart goda vänner, men det Jim inte vet är att Silver inte är den han utger sig för att vara utan en pirat som smider ränker och har siktet inställt på skatten.

Visuellt är ”Skattkammarplaneten” magnifik, vältecknad och vackrare än ett fyrverkeri, men handlingen är tyvärr tunnare än någonsin. Ju större möda producenterna tycks lägga ned på filmernas konstnärliga aspekter desto mindre verkar de bry sig om deras egentliga innehåll. De tematiska inslagen i ”Skattkammarplaneten” är lika banala som för Disney-filmer uttjatade: problematisk tonåring, dock med hjärtat på rätta stället, finner sig själv efter att ha tvingats brottas med risker och svårigheter; manipulerande skurk väljer vänskapen till förfång för egen vinning när det kommer till kritan; tuff kvinnlig kapten faller för töntig professor av tacksamhet för hans omsorger. Allt slutar lyckligt och de goda är givetvis milda och förlåtande gentemot de onda och så vidare, och så vidare.

Trots allt detta vågar jag påstå att ”Skattkammarplaneten” kommer att gå hem hos barnen, och då i synnerhet pojkarna. Barn är förvisso kritiska varelser och mindre lättlurade än somliga filmproducenter verkar inbilla sig, men de saknar samtidigt, till följd av sin ålder, tillräckligt med perspektiv för att genomskåda klichéerna. Och som sagt: konstnärligt går ”Skattkammarplaneten” inte av för hackor. Det är ofattbart vad mycket omsorg man har lagt ner på minsta effekt, minsta färgnyans. Så, om inte annat så för den visuella aspektens skull, unna barnen att se ”Skattkammarplaneten” på bio.

FILMENS WEBBPLATS

---

Copyright © 2002, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat