Livsfarlig passagerare lagom till jul
Av Lydia Duprat

BILD: BUENA VISTA INTERNATIONAL SWEDEN

Skenbart - En film om tåg
Manus och regi: Peter Dalle
I rollerna: Gustaf Hammarsten, Magnus Roosmann, Anna Björk, Lena Nyman, Kristina Törnqvist, Robert Gustafsson, Marie Göranzon, Peter Dalle, Gösta Ekman, Lars Amble m.fl.

Betyg:

Det känns vederkvickande med en film som ”Skenbart – En film om tåg” bland de hårdkokta svenska thrillers som kommer nu i vinter. Så här i midvintertid behöver våra frusna själar mer än någonsin förlösas av ett gott skratt. ”Skenbart” kommer alltså mycket lägligt till biograferna nu med sin premiär på juldagen.

”Skenbart” är en liten svartvit pärla, låt vara att den är av den odlade sorten. Peter Dalles manus är visserligen inte fulländat men innehåller ett antal utsökta komiska toppar. Rollbesättningen är dessutom mycket inspirerad: Marie Göranzon har exempelvis tilldelats en annorlunda och utomordentligt komisk roll, och hennes är filmens roligaste replik. Lena Nyman stjäl alla scener som hon är med i, även om Kristina Törnqvist bjuder henne ett ärligt motstånd med sitt naturliga spel och sin utstrålning. Även Gustaf Hammarsten visar att han har en välutvecklad komisk ådra. Han är fullkomligt lysande hela filmen igenom.

Ibland är det mindre klokt att utnämna sig själv till filantrop, ja det kan vara rent av livsfarligt. Bonnierslektören och bokrecensenten Gunnar (Gustaf Hammarsten) har begärt avsked från förlaget; året är 1945, kriget är till ända och Gunnar vill lämna det futtiga lilla livet och i stället ”göra skillnad”: hjälpa till att bygga upp ett ”nytt, förenat Europa”. Han tar tåget till Berlin. Ombord på tåget finns ett brokigt sällskap passagerare: en lindrigt krigsskadad och osvikligt optimistisk svensk soldat (Robert Gustafsson), två nunnor (varav den ena spelas av Marie Göranzon) som ledsagar en grupp från Sverige utvisade baltiska flyktingar, en före detta judisk, nu konverterad till kristendomen, läkare med onda avsikter (Magnus Roosmann) och dennes älskarinna Marie (Anna Björk), en gåtfull dam med stor livsvisdom (Lena Nyman), läkarens intet ont anande hustru Karin (Kristina Törnqvist) med flera. Över dem alla vakar den buttre och skarpögde konduktören (Peter Dalle). Flertalet passagerare kommer under resans gång att på ett eller annat sätt drabbas av Gunnars välmenande omsorger och deras katastrofala konsekvenser.

Den påstådda premissen för filmen är filosofen Wittgensteins tes: ”Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara”. Denna premiss är nu inte avsedd att tas på allvar utan är en drift med det självgoda, liksom allt tal om ett ”nytt, förenat Europa” och anakronismer som att ”göra skillnad” (från engelskans ”to make a difference”).

”Skenbart” följer – fortfarande ytterst skämtsamt – konventionen för thrillergenren såtillvida att den dramatiska spänningen stiger allt eftersom handlingen nalkas sitt slut för att slutligen kulminera med en upplösning för varje parallell intrig och en komisk höjdpunkt som inte går av för hackor.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat