 |
| |
Nattsvart humor om systerskap
jag och min systere [les soeurs fâchées]
| Betyg: |  |
FILMENS WEBBSIDA [PÅ FRANSKA] >>
Martine och Louise är två systrar med klara kontaktproblem. Louise jobbar på en skönhetssalong i en mindre ort medan Martine lever som välbärgad hemmafru i Paris, och när Louise kommer till staden på ett kortare besök inser man snart att det här kommer bli besvärligt. De två tycks olika som natt och dag. Martine är hårt kontrollerad och har svårt att koppla av, hon irriterar sig på Louises öppna och oförblommerade sätt, på hennes brist på smak, på hennes oförmåga att veta vad man får säga och göra. Det är utsökt gestaltat både i dialog och skådespeleri, om än något karikatyrartat. Isabelle Huppert som Martine kan inte låta bli de bitska kommentarerna och hennes mun biter stoiskt ihop i det alltmer hopsnörda ansiktet, medan Catherine Frot som Louise oförtröttligt demonstrerar det goda humör hon inte tycks kunna bli av med, alltid med ett uppmuntrande eller entusiastiskt ord redo och utan att lyckas lägga band på sig ens när hennes syster ber henne.
Det kan tyckas väl enkelt i början av filmen att utse boven i dramat: Martine är ogin och tillknäppt, svår att komma in på livet och reagerar irrationellt och kallsinnigt på systerns försök att närma sig. Men efterhand blir det tydligt att historien rör sig väl lika mycket kring en tredje pol som runt de två systrarna: deras alkoholiserade mor som nu ligger på ett sjukhem gjorde uppväxten svår för de båda, och lämnade Martine paniskt rädd för att släppa på kontrollen. Systern med sina enkla vanor och sitt arbetarklassjobb har trots allt lyckats uppnå en mängd av de saker som Martine trängt bort: ett lyckligt samliv med en man, en uppgift i livet, en möjlig försoning med modern. Hon är allt det Martine inte vill vara och representerar samtidigt det enda hon verkligen längtar efter och försvarsmekanismerna går igång på full gas. Det hjälper inte att Louise ständigt ber om ursäkt och förstår och förlåter sin syster, det upprör bara Martine ännu mer.
Som vanligt i franska filmer är hantverket
oklanderligt. Fotot är snyggt och de parisiska överklassmiljöerna,
flitigt använda inom filmen, fyller sin funktion som fond mer än
väl. Skådespeleriet är mycket bra överlag, och även
om alla utom systrarna är bifigurer så är de alla väl
genomarbetade karaktärer. Huppert och Frot är fantastiska och
filmen är otroligt gripande. Flera av scenerna är enastående
och dialogen träffsäker och precis. Rubricerad som komedi så
är den mycket riktigt rolig, men skrattet är en hjälp i
det svarta snarare än ett ständigt tillstånd. För
likt all bra humor bottnar det roliga här i ett tragiskt mörker,
som i det här fallet är riktigt mörkt och tar en hel del
plats. Och det är när filmen tillåter sig att vara hemsk
som den kommer till sin absoluta rätt: det extrema i systrarnas karaktärer
slipas av och de blir mindre stereotypa. Martine finner sig slutligen
tvingad att möta mörkret och som åskådare belönas
man med ett öppet slut som antyder en utväg ur bitterheten.
Antagligen ett måste för att ”Jag och min syster”
ska kunna kallas komedi. 
LÄS
ÄVEN Jon Asps recension på "Jag och min syster" på
CC:s filmblogg >>
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.