 |
|
|
sonen
| Betyg: |  |
Efter gripande, socialrealistiska ”Ett löfte” och estetiskt högprovokativa ”Rosetta” står ”Sonen” inte utan förväntningar. Med sin tredje långfilm befäster de belgiska bröderna Dardenne ytterligare sin position bland samtida Europas mest intressanta regissörer. Som få andra har Dardenne-bröderna en förmåga att leverera filmiska vidunderligheter, igenkännbara men aldrig mallade. Även Cannesjuryn har uppmärksammat detta; ”Rosetta” belönades med guldpalmen 1998, Olivier Gourmet med skådespelarpriset 2002 för sin insats i ”Sonen”. Just Gourmets namn tål att upprepas. Om man väljer att tala om Dardenne som auteurer i någon mening, är Gourmet förmodligen deras viktigaste attribut, som den statiska kameran för Roy Andersson eller Manhattanneuroser för Woody Allen. Gourmet står i centrum i alla tre filmerna, i ”Sonen” återigen förbluffande närvarande, med ett ansikte som i subtil uttrycksförmåga tycks ha få motsvarigheter i dagens ansträngda skådespelarskola.
”Sonen” kan beskrivas som ett psykologiskt vardagsdrama på temat brott och straff, hämnd och förlåtelse. Vad gäller formen går tankarna tidigt till ”Rosetta”. Visserligen är kameran i ”Sonen” mindre skakig, men det repetitiva bildspråket och den klaustrofobiska gestaltningen känns lätt igen. Efter flyktingars osäkra tillvaro i ”Ett löfte” följt av obeveklig husvagnsmisär i ”Rosetta” är scenen nu mer odramatisk: en enkel yrkesskola i Liège. Medelålders Olivier (spelad av dito Gourmet) undervisar ett gäng tonåringar, med mer eller mindre problematiskt förflutet, snickarkallets väsentligheter. Som i alla Dardennes filmer är handlingen sparsamt återgiven och bakgrundsinformationen nästan obefintlig. Efter ett tag lär åskådaren att Oliviers son blivit mördad. När så skedde bröt han med sin flickvän, sonens mamma, som nu väntar barn med en ny partner. Man förstår vidare att Olivier drabbats av håglöshet, att sorgearbetet gjort honom avtrubbad. På yrkescentret kan han dock med små medel hjälpa vinddrivna ungdomar på rätt spår igen, utan att behöva engagera sig direkt känslomässigt eller ingå i närmare relationer.
När tonåringen Francis, efter fem år i ungdomsfängelse, dyker upp på yrkesskolan vägrar Olivier först att ta emot honom. Efter ett tag ger han med sig, men Francis får aldrig samma behandling som de andra. För det mesta behandlas han med avsmak, men ibland övergår relationen till något som kan liknas vid den mellan en far och en son. Det är förundrande att se hur Olivier bearbetar sin egen sorg, och minst lika rörande att betrakta Francis acceptera det faktum att han bemöts som ett kriminellt problembarn även efter avtjänat straff - bara för att han har vant sig vid det.
Filmens sista kvart utspelar sig vid ett
sågverk, där Olivier ska lära Francis olika trädslag.
Femton minuter, utdragna och raffinerade på samma gång, och
därför emblematiska för Dardennes filmkonst. Om ”Sonen”
är återhållsam med bakgrundsdetaljer och givna psykologiska
variabler, är inte mer att vänta av filmens ”upplösning”.
För lika obemärkt som filmer tar vid, lika obemärkt tar
”Sonen” slut. Filmen framstår därför inte
som en berättad historia i traditionell mening, utan snarare som
ett fragment ur verkligheten. I föreliggande fall är det avgjort
att föredra. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.