 |
| |
Någon fick inte leka med knallpulver
som barn
LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN
FILMEN >>
stealth - det osynliga hotet [stealth}
| Betyg: |  |
”Stealth – det osynliga hotet” handlar om testpiloterna Ben (Josh Lucas), Kara (Jessica Biel) och Henry (Jamie Foxx), några av de främsta inom den amerikanska flottan. Dessa lever i frid och fröjd med att bekämpa terrorism och vara bästa vänner, tills de en dag får en ny kollega i form av det förarlösa planet EDI som styrs av artificiell intelligens. EDI verkar inledningsvis som det perfekta vapnet, men det är bara en tidsfråga innan människorna förlorat kontrollen över tekniken och EDI löper amok.
Man förstår vad man har framför sig efter ungefär tre minuter av ”Stealth – det osynliga hotet”. En av de första replikerna i filmen lyder nämligen ungefär så här: ”And remember, you are U.S. Marines! I expect nothing but perfection from you!” Jag hoppas den repliken kan illustrera såväl all den amerikanska patriotism och romantiserande av militären som filmen innehåller som den osannolikt fåniga dialogen. Att den sistnämnda inte är ens i närheten av hur folk pratar i verkligheten är uppenbarligen ett problem inte bara för åskådaren utan även för skådespelarna som sällan eller aldrig låter som att de tror på något de själva säger förutom ”negative” och ”affirmative”. Å andra sidan täcker de två replikerna merparten av filmens repliker.
Det styltiga sättet folk pratar på är dock inget i jämförelse med de makabert trista fördomar som radas upp filmen igenom. Efter att en vecka tidigare ha sett den fantastiska ”Crash”, som verkligen skärskådar vårt sätt att se på andra människor, gör det direkt ont att exponeras för en film som ”Stealth – det osynliga hotet”, där repliker om cigarrer ”rullade på mulattkvinnors lår” får passera i helt vanligt samtal. Jamie Foxx, nyligen Oscarsvinnare för sin roll som Ray Charles i ”Ray”, gör en beklaglig roll som Henry, som i egenskap av svart man givetvis spelar basket och lyssnar på hiphop när han har tid över i sin hytt. Han står också för filmens mest sexistiska roll (förvisso i hård konkurrens) - i varje hamn raggar han upp en ny lättklädd tjej. Den han tycks mest förtjust i är en thailändska som har den adderade bonusen av att inte förstå ett ord han säger - bara så att vi är alldeles på det klara med vilka kvaliteter hos henne det är han uppskattar. Kara, den kvinnliga piloten som ska vara ”en av grabbarna”, är inte mer grabb än att man både får reda på hennes bh-storlek och får se henne i bikini.
Handlingen i ”Stealth – det osynliga hotet” är papperstunn. I pressmaterialet berättar regissören Rob Cohen om hur han ville att filmen skulle ställa frågor om vad som händer när den teknologi människan skapar får en egen vilja och börjar fatta egna beslut. Om Cohen tror att han är den förste att ställa de här frågorna kan han uppenbarligen inte ha besökt en biograf sedan, tja, filmmediets födelse eller nånstans där i krokarna. Att döda sina älsklingar, i det här fallet exempelvis ett oändligt antal saker som exploderar, är uppenbarligen inte heller Cohens melodi, filmen klockar in på strax över två timmar.
Medan jag ser ”Stealth – det
osynliga hotet” slås jag plötsligt av hur lik den är
South Park-killarna Trey Parkers och Matt Stones dockfilm ”Team
America”, en film jag tyckte var plump och fånig då
jag såg den. Efter att ha sett ”Stealth – det osynliga
hotet” är jag dock beredd att i viss mån omvärdera
den – nästan allt som satiriseras i ”Team America”
sker nämligen här på största allvar. Man hoppas att
de inblandade inte tog filmen så seriöst som det ser ut som
att de gjorde, för själv kan man mest skratta åt eländet.
Tyvärr gjorde de nog inte det, utom förstås då de
skrattade på vägen till banken. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.