Film
För
effekternas skull
Av Lydia Duprat
Den
perfekta stormen
Regi: Wolfgang Petersen
Manus: Sebastian Junger och Willian D. Wittliff
I rollerna:George Clooney, Mark Wahlberg, Diane Lane,
Karen Allen, William Fichtner, John C. Reilly, Mary Elizabeth Mastrantonio
m. fl.
Många är de som har ironiserat över George Clooneys medverkan i Den perfekta stormen. Folk har sagt att rollen han spelar inte lämnar utrymme för någon riktig skådespelarinsats och att Clooneys är med i filmen enbart i egenskap av dragplåster. Han är ju superkändis nu, och därtill rankad som världens just nu mest åtråvärde man. Med honom i rollistan kan producenterna vara säkra på att deras skitfilm ändå kommer att dra fulla hus.
Min första fråga som svar på detta är, Sedan när har George Clooney varit känd för att vara vår tids svar på Laurence Olivier? Och vad är det som är fel med att se bra ut?
Dessutom är Den perfekta stormen inte alls en skitfilm, såvida man inte anser att filmkonstens enda funktion är att göra bättre människor av oss eller framföra politiska budskap av vikt. Man kan faktiskt gå på bio för att roa sig och under en flyktig stund inbilla sig att det som utspelas på duken är sant. Det är inte för intet som Hollywood kallar sig själv för en "factory of dreams".
Nåväl. Den här gången gick jag på bio för att se en hemsk storm, inte för att förundras över fantastiska skådespelarprestationer. Filmen utger sig inte för att vara något den inte är och utgången är ingen hemlighet eftersom handlingen är baserad på en verklig händelse. Så jag köpte inte grisen i säcken och jag blev inte besviken. Jag ville inbilla mig att jag såg en fruktansvärd storm på riktigt, och jag fick valuta för pengarna: det är verkligen inget fel på effekterna. Och inte heller på musiken (James Horner), fotot (John Seale) eller, för den delen, skådespelarprestationerna, som faktiskt är helt okej om än ej lysande.
Filmen handlar om människorna i det amerikanska fiskesamhället Gloucester i allmänhet och besättningen på fiskebåten Andrea Gail i synnerhet. Det är höst och denna har varit en dålig säsong för kapten Billy Tyne, vars fångst varit den sämsta hittills. Förutom de ekonomiska bekymmer detta medför för honom själv och hans besättning innebär detta även att hans självkänsla fått sig en rejäl törn. Därför bestämmer han sig för att gå ut till havs igen strax efter den senaste turen. Denna gång vill han åka längre ut än vad han brukar, i jakt efter en bättre fångst. Och mycket riktigt får han och hans besättning mycket fisk, närmare bestämt 30 ton. Problemet är bara att den värsta stormen i mannaminne är i antågande. Och på grund av en ismaskin som lagt av är Andrea Gail tvungen att vända om inte hela fångsten ska gå till spillo.
De ombord på Andrea Gail får aldrig reda på hur fruktansvärd stormen antas bli, eftersom de förlorar sin radioantenn. Å andra sidan får de ett fax som stavar till FARA med all önskvärd tydlighet. Ändå bryr de sig inte: de tänker på pengarna de kommer att få och de förlitar sig på att deras mandom och mod kommer att föra dem i hamn med fångsten. Och därför går de den apokalyptiska stormen till mötes. Det slutar inte bra.
För mig var att se Den perfekta stormen på sätt och vis en kathartisk upplevelse. Jag är mycket rädd för havet och åsynen av meterhöga vågor i verkliga livet räcker för att få adrenalinet i gång i mina ådror. I filmen är vågorna 30 meter höga! Dessutom har Wolfgang Petersen lyckats bygga upp en spänning som eskalerar långsamt och som lägger beslag på hela ens uppmärksamhet. Jag bet på mina naglar under hela filmen. Och när filmen var slut kände jag en oerhörd lättnad. Vad skönt att filmen inte handlar om mig själv under liknande omständigheter!
Kalla det billig terapi om ni vill. Men först och främst är det kul.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème