 |
| |
Antiindividualistisk science fiction
storm
LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >> SE FILMENS TRAILER >>
| Betyg: |  |
Donny är en slags parodi på den iskalla storstadsmänniskan: han jobbar som journalist på Nöjesguiden, föredrar kvinnor på bild framför i verkligheten och ser rutinmässigt ner på allt och alla omkring sig. Dessutom tolkas han av en genomcynisk voiceover som låter honom uttrycka sitt förakt för allt som andas mänsklig närhet. Donny klarar sig själv, men vad han egentligen lever för är en gåta. Det är då den mystiska Lova dyker upp med en kvadratisk ask som hon säger att Donny ska skydda, och plötsligt är han en del av en kamp som tycks ligga utanför hans kontroll, en strid mellan gott och ont där han har en viktig roll att spela. Det ska visa sig att striden i mångt och mycket faktiskt står om Donnys själ.
Det hela är ett klassiskt upplägg: den intet ont anande vanliga människan som finner sig vara del i något mycket större och som i brist på ledtrådar blir tvungen att känna och gissa sig fram till vad som är rätt och fel. I slutänden handlar det om att välja sida, och därmed uppfylla någon gammal profetia av något slag. ”Storm” innehåller dock även inslag som går utanför den här mallen, och är ett hopkok av Matrix-influenser, fantasyinslag och uppväxtskildring. Hela filmen, med sina kampsport- och dataspelssekvenser såväl som sina isande kalla barndomsminnen, förenar sig till en antiindividualistisk livsstilsuppmaning riktad till den förhärdade Donny: du måste försonas med dina minnen för att bli en hel och god människa.
”Storm” är en film med en välpolerad och mycket snitsig yta, ett snabbt tempo och snygga bilder. Fotot är hårt och skuggorna accentuerade, både ljud- och ljusbild mycket klara. Det finns dock stora skillnader i bildspråket: medan Donnys nuvarande liv i Stockholm är fullt av glaskomplex, stål och krom och fabriksaktiga, rena men kala miljöer, så är hans barndoms Vänersborg dimhöljt, mjukt och spökaktigt mjölkigt belyst. Detta är en bildmässig parallell till skillnaden mellan Donnys nuvarande hårda liv och det mjuka inre han måste söka sig tillbaka till. Filmen är full av sådana, ibland övertydliga, hintar: Donny har sedan barndomen till exempel ingen ytkänsel, vilket är ännu en analogi för den oförmåga att känna som präglar även hans inre. ”Storm” är också fullproppad med referenser, sidoskämt och popkulturella anspelningar, varav en del inte riktigt ryms inom tvåtimmesramen. De lösa trådarna och de bisarra utvikningarna blir därför för många, och slutresultatet blir en film där delarna är starkare än helheten, och där den övergripande storyn inte riktigt gör de enskilda scenerna rättvisa.
”Storm” är dock långt
ifrån dålig eller ointressant. Manuset är väl anpassat
för filmen och replikerna känns aldrig helt omöjliga. Skådespelarna
är bra och det är roligt att se en blek Jonas Karlsson med svart
bakåtkammat hår spela den individualistiska ondskan personifierad.
Dessutom är många av filmens delar väl genomförda,
och framför allt de otäcka barndomsminnen som obönhörligt
spelas upp är stundtals lysande återgivna. ”Storm”
saknar alltså inte någonting. Men den innehåller för
mycket. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.