 |
|
|
LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN! >>
strandvaskaren
FILMENS WEBBPLATS >>
| Betyg: |  |
Med ”Strandvaskaren” återvänder Mikael Håfström till internatskolsmiljön och skräckgenren. De som sett hans förra film, ”Ondskan”, kommer att känna igen sig: här finns den arroganta överklasslyngeln som roar sig med att trakassera andra; här finns översittarens lydiga hejdukar, fullkomligt befriade från värdighet såväl som begåvning; och här finns de ”vanliga”, de som inte lägger sig i andras angelägenheter och som när som helst kan bli ett lovligt byte för bråkmakarna, samt den schyssta läraren som alltid står på elevernas sida.
I övrigt har ”Strandvaskaren” inte mycket med ”Ondskan” att göra. Håfström säger sig ha velat göra en underhållande skräckfilm där han använt sig av för genren klassiska schabloner. Han garderar sig på så sätt mot mindre fördelaktiga jämförelser med ”Ondskan”. Man kan fråga sig om schablonerna i fråga är de mörka och ekande korridorerna, årstiden – det är förstås höst -, den omotiverade förekomsten av fågelskrämmor här och var på internatskolans gräsmatta; eller dörrar som stängs bakom en och som sedan inte går att forcera, kusliga, dunkla källare, morbida element eller Halloweenliknande attribut: allt är nämligen med. Om syftet har varit att skapa en klassisk skräckfilm kan man säga att ”Strandvaskaren” är någorlunda lyckad. Om avsikten däremot var att skrämma publiken från vettet är det värre: filmen är så till den grad överlastad med klichéer att det blir hart när omöjligt att överraska någon som någonsin sett en skräckfilm. I bästa fall blir man så där behagligt spänd, i värsta fall blir man illa till mods.
”Strandvaskaren” landar på en som vatten på en gås och lämnar inga beständiga intryck. Men fotot är snyggt och scenografin ypperlig. Det är här Håfströms styrka ligger: i det visuella uttrycket. Också i ”Ondskan” var det det visuella som förförde vid sidan av den träffsäkra och täta atmosfären.
Grundidén är suggestiv och spännande för dem som gillar spökhistorier. Handlingen utspelar sig på en internatskola för de bemedlade, Hellestad. För hundra år sedan dödade en bonde från trakten tre av skolans elever, för att därefter dränka sig i den närbelägna sjön. Den drunknades vålnad – a.k.a. strandvaskaren – sägs återkomma till Hellestad på tragedins årsdag för att spöka; ingen har någonsin sett honom, men det sägs att man kan höra det när hans lie – mordvapnet – skrapar mot det stenlagda golvet. Sådan är sägnen och den kan man skratta åt. Emellertid blir det hela betydligt kusligare när en elev kastar sig ut från skolans tak. Vad fick flickan att vilja ta livet av sig? Går man verkligen säker på Hellestad?
I sin iver att lägga ut rökridåer för publiken komplicerar Mikael Håfström emellertid intrigen helt i onödan. Han vill inte att man ska klura ut vem som står bakom de fasansfulla händelserna som så småningom börjar inträffa. Så han inför ett flertal möjliga gärningsmän i handlingen, några på ett naturligt sätt i sammanhanget, andra av bara farten.
Skådespeleriet uppvisar i vissa fall
klart parodiska drag och man undrar förstås om det är
avsiktligt; förmodligen inte. Kjell Bergqvist känns malplacerad
som stel översittarknöl, och Kerstin Steinbach karikerar snarare
än spelar den hycklande rektorn som går i maktens ledband. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.