Bild: sandrew metronome

Betyg:

Morgan Spurlocks dokumentärfilm ”Super Size Me” orsakade rabalder när den först visades på Sundance Filmfestival i januari i år. Den var helt klart också en bidragande orsak till att McDonalds strax därefter tog bort super size-tillvalet från menyn i USA – trots att företaget själva förnekar det.

Så här i efterskott kan Spurlocks belackare (främst representanter för den amerikanska snabbmatsindustrin) anklaga honom för att försöka slå mynt av självklarheter: alla vet ju hur onyttigt det är med snabbmat i stora mängder. Men vad Morgan Spurlock har gjort är att illustrera – handgripligen och med sig själv i rollen som försökskanin – just hur onyttig snabbmat kan vara.

Spurlock föresatte sig att under 30 dagar livnära sig uteslutande på mat och dryck inköpta på McDonalds restauranger. Inför experimentet lät sig Spurlock undersökas av fyra sinsemellan oberoende specialister: en allmän läkare, en kardiolog, en mag-tarmläkare och en näringsfysiolog. Omfattande prover som alla visade utomordentligt goda värden togs på honom. Spurlocks vikt var optimal för hans längd och han var i god kondition.

Ju längre ”McDieten” lider desto fler symptom på ohälsa uppvisar Morgan Spurlock. Hans kolesterol- och levervärden försämras drastiskt. Han går upp i vikt och blir trött och nedstämd. Endast i anslutning till måltider känner han sig pigg. Mag-tarmläkaren konstaterar att Spurlock blivit snabbmatsberoende. Övriga läkare och näringsfysiologen förfäras av hans nuvarande hälsotillstånd och råder honom att avbryta experimentet. Allmänläkaren varnar för att leverskadorna kan visa sig vara bestående och liknar effekterna av dieten vid dem som uppstår vid akut spritmissbruk. En natt vaknar Spurlock med andnöd och ett tryck över bröstet; han vill fullfölja projektet men fruktar samtidigt för sitt liv. Det här experimentet har visat sig vara farligare än man trodde.

Med sitt experiment har Morgan Spurlock visat, på ett konkret och mätbart sätt, hur en diet bestående av snabbmat – exempelvis från McDonalds – påverkar ens hälsa. Spurlock kände sig manad att göra dokumentären sedan han sett ett nyhetsinslag om två överviktiga tonårsflickor i New York som stämt McDonalds för sin ohälsa. De förlorade i rätten och domen blev prejudicerande, vilket innebär att det inte längre är tillåtet att stämma matställen för sin övervikt. En representant för McDonalds trädde då fram och hävdade att det inte fanns något samband mellan flickornas sjukdom och övervikt och maten från McDonalds då ”McDonalds mat är nyttig”.

McDonalds argumenterar att Morgan Spurlocks experiment är befängt och irrelevant då ingen människa äter sådana mängder snabbmat under en så intensiv period som Spurlock gjort. Statistiskt sett stämmer det visserligen: den mängd snabbmat som Spurlock konsumerade under en månads tid sägs motsvara vad en genomsnittlig amerikan äter på åtta år.

Faktum är emellertid att tillräckligt många människor äter hos snabbmatskedjorna flera gånger i veckan – varav en betydande andel flera gånger om dagen – för att snabbmaten ska utgöra en hälsofara. De amerikanska snabbmatskedjorna avsvär sig allt ansvar för den fetmaepidemi som likt ett gissel sprider sig i USA, och som leder till att typ 2-diabetes, kranskärlssjukdomar och andra överviktsrelaterade sjukdomstillstånd drabbar allt fler och allt yngre människor. De försvarar sig med att folk har en fri vilja och själva är ansvariga för sina matval. Men detta argument, om än relevant, är ett uttryck för ett kallsinnigt hyckleri, för det gagnar inte snabbmatsindustrin att ha kunder som äter av deras mat med måtta. Tvärtom gäller det att värva lojala kunder redan i späd ålder. Detta till så hög grad att snabbmatsindustrin investerar miljarder dollar årligen på reklam riktad till barn.

Människor i gemen vet helt enkelt inte vad som är nyttig och onyttig mat och man kan då fråga sig om de är i stånd att fatta medvetna beslut och sägas ha en ”fri vilja”.

”Super Size Me” är ett viktigt inlägg i debatten om fetmaepidemin och vad man kan göra för att stävja den. Vi får hoppas att Spurlocks film ses av så många människor som möjligt, och att den visas i skolor och på arbetsplatser i Amerika och gärna också här hemma.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat