 |
|
|
Lyssna på ett ljudklipp från filmen! Quick Time
taking lives
FILMENS
WEBBPLATS >>
| Betyg: |  |
”Taking Lives” är ett exempel på vad man får när filmfolket i Hollywood vill göra det lätt för sig: filmen handlar om en seriemördare och förlitar sig starkt på formen medan innehållet lämnas därhän. Seriemördartemat är nämligen ett säkert kort, och i det här fallet är formen i högsta grad ändamålsenlig. Har man dessutom dragplåstret Angelina Jolie i huvudrollen borde succén vara given.
Emellertid floppade filmen i hemlandet efter blott ett par veckor och den amerikanska kritikerkåren har heller inte varit nådig.
Intressant nog är ”Taking Lives” ändå i viss mån sevärd tack vare de många vändningarna och en driven dramaturgi. Regissör D J Caruso kramar ut vad han kan ur manus till sista droppen och försitter inte några tillfällen att skrämmas eller överraska. Ljussättning, scenografi och musik ger en fingervisning om att Caruso liksom andra före honom sneglat på trendsättaren i genren, David Finchers ”Seven” från 1995.
En seriemördare gäckar polisen i Montreal i Canada. Liksom alla seriemördare på film är den här filmens John Doe oerhört klipsk. Därför ser sig polischefen Emil Duval (Jean-Hugues Anglade) tvungen att begära assistans från superduperspecialagent Illeana Scott (Angelina Jolie) från FBI. Scott tillhör den intuitiva agentsorten som gärna vill uppleva saker och ting ur offrens eller förövarens perspektiv för att bättre kunna ta emot de rätta vibbarna. När polischefen och hans medarbetare först träffar agent Scott ligger hon följaktligen i den grav där det senaste offret hittades.
Scott möter förstås på hårt motstånd från en av Duvals medarbetare, den revirpinkande manschauvinisten Joseph Paquette (Olivier Martinez), som inte har mycket till övers för FBI-agentens metoder och som gärna drar osmakliga könsvitsar på franska i hennes närvaro. Snart får de emellertid ett genombrott i fallet: mördaren har slagit till igen men den här gången finns det ett vittne. Vittnet är James Costa (Ethan Hawke), som lägligt nog är konstnär och därför kan bistå polisen med en teckning av mördaren. Polisen och Scott gillrar en fälla åt mördaren med Costa som lockbete, vilket kan tyckas dumt med tanke på att Costa är fallets enda nyckelvittne. Men i filmens värld är allt möjligt och därför dras Scott och Costa också till varandra vilket komplicerar det hela ytterligare.
Under handlingens gång visar sig Scott brista fatalt i omdöme, vilket i sin tur ger Paquette chansen att visa att här slumrar en potentiell kvinnomisshandlare som bara väntar på rätt tillfälle att medelst våld sätta kvinnan på plats. Här blir intrigen lite rörig och man inser att man inte vet var man han specialagent Scott. Det är också meningen, för strax kommer en vändning och sedan ännu en innan alla pusselbitarna faller på plats och man förstår hur det hela ligger till.
Psykologiskt sett är ”Taking Lives” inte särskilt övertygande,
men de logiska bristerna är inte sådana att de klarar av att
förstöra filmen helt och hållet. Man må ha synpunkter
på filmen när man väl är klar med den, men så länge ”Taking
Lives” pågår lyckas Caruso med att lägga beslag
på åskådarens fulla uppmärksamhet, och man får
anta att det är precis vad som varit hans avsikt med den här
filmen. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.