 |
|
|
ta mina ögon [te doy mis ojos]
| Betyg: |  |
Icíar Bollaíns ”Ta mina ögon” är en stark och synnerligen välspelad film om ett i allra högsta grad aktuellt ämne: våldet mot kvinnor. Det är ett tema som regissören tillika manusförfattaren återkommer till för andra gången: handlingen i ”Ta mina ögon” skisserades redan i kortfilmen ”Amores que matan” (grovt översatt ”Kärlekar som dödar”) 2000.
Under Antonios (Luis Tosar) förstelnade och stumma yttre dväljs en sannskyldig helvetesgryta av sjudande vrede, och rätt som det är åker locket av. Det är hans hustru, Pilar (Laia Marull), som blir offer för hans raseriutbrott. I vinternatten flyr hon hemmet med sonen Juan (Nicolás Fernández Luna) och söker skydd hos sin syster Ana (Candela Peña). Så här långt skulle ”Ta mina ögon” kunna vara ett klassiskt och föga intressant drama där de onda är onda och de goda är goda, men Bollaín gör det inte så lätt för sig. För samtidigt som Antonio misshandlar sin fru älskar han henne, och samtidigt som Pilar darrar av skräck inför Antonio älskar hon honom fortfarande.
Antonio vill ha Pilar tillbaka – så till den grad att han helt på eget bevåg ansluter han sig till en terapigrupp för hustrumisshandlare. Samtidigt uppvaktar han henne med presenter, blommor och löften om bot och bättring. Det är riktigt rörande att följa med Antonio på hans terapisessioner. Han lyssnar med spetsade öron på den manlige terapeuten men säger till skillnad från sina medpatienter inte mycket. De andra männen pladdrar på och får ventilera sin – och förmodligen även Antonios – syn på kvinnomisshandel: visst slår de sina fruar – än sen då? Fruarna har ju tiggt om det, antingen genom att ”provocera” dem eller att förvägra dem sex. En av männen påstår att ett kok stryk gör hans fru ”medgörlig” när han vill ha sex med henne.
Pilar å andra sidan börjar arbeta igen efter många år som hemmafru och upptäcker att hon både får och vill ha ett eget liv. Hon och Antonio försonas till slut och Pilar flyttar tillbaka hem. Kärleken och attraktionen dem emellan är påtaglig. Men Antonio förgås av svartsjuka och misstänksamhet och plågas av att hon har ett eget liv utanför hemmet. Han försöker lägga band på sig själv men till slut brister fördämningarna.
Luis Tosar sopar golvet rent med sin skådespelarprestation. Med sitt kroppsspråk och ansiktsuttryck som främsta medel blottar han Antonios häftiga känsloliv, hans mindervärdeskomplex och hans sårbarhet med all önskvärd tydlighet. Därmed blir Antonio en rollfigur som man kan ha förståelse för och hysa medkänsla med. Han blir också till en dynamisk karaktär som inte tar slut när filmen tar slut, utan han lever vidare utanför duken som en människa i sin egen rätt, en människa som förhoppningsvis kommer till rätta med sina känslomässiga problem en dag.
Laia Marulls prestation är inte mindre imponerande. Hon gestaltar rädslan som en urkraft som är lika förödande som Antonios vrede. Pilars rädsla för Antonios raseriutbrott har med tiden gjort även henne stum. Konflikter som lätt skulle kunna lösas med ett enkelt svar från henne tillåts urarta eftersom hon inte vågar öppna sig för Antonio.
Med ett skarpsinnigt och genombearbetat manus
och en tonsäker regi har Icíar Bollaín gjort en fängslande
film utan moraliska pekpinnar eller lättköpta förklaringar.
”Ta mina ögon” har fått utmärkelser vid ett
flertal internationella filmfestivaler, och det är den värd. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.