Förbannelser till förbannelse
Av Lydia Duprat

Bild :STOCKHOLMS INTERNATIONELLA FILMFESTIVAL 2003

The Grudge I och II
Manus och regi: Takashi Shimizu
I rollerna: Yui Ichikawa, Chiharu Nîyama, Noriko Sakai, Kei Horie, Shingo Katsurayama m. fl.

Betyg:

Hideo Nakata har satt Japan på skräckfilmens karta med filmer som ”Ringu” (”The Ring”) och ”Dark Water”. Med små medel bygger Nakata upp spänningen i sina filmer och lyckas väcka starkt obehag hos sin publik, utan att för den delen hemfalla åt lättköpta bloddrypande effekter och groteskt våld.

Undertecknad styrde alltså sina steg mot visningen av ”The Grudge I” och ”The Grudge II” i tron att hon återigen skulle få se på lågmäld och elegant japansk skräck, men ack vad hon bedrog sig.

Så mycket har man lärt sig om det japanska kollektiva omedvetna med dess mytbildning och arketyper att man känner till deras förkärlek för sådana saker som förbannelser, fula och mystiska fläckar som tycks leva ett eget liv och förebåda ond, bråd död, toviga och vilda svarta kalufser som döljer ansiktet på dödsbringande vålnader, droppande kranar, döda, både av den onda och snälla sorten, som går igen etc.

Men i ”The Grudge”-filmerna tar Takashi Shimizu alla dessa attribut ett steg längre. Den fula och mystiska fläcken är nu inte bara en illavarslande fläck utan ett hål i golvet ur vilket det blodiga spöket kliver för att utkräva hämnd av sina oskyldiga offer. Den svarta, oregerliga kalufsen blir till rep varmed offren stryps till döds. Peruker väcks till liv varpå de löper amok, besatta av ett mördande raseri. Svarta skuggor materialiseras ur tomma intet och tar livet av troskyldiga människor medelst sin blotta uppenbarelse. Och gång på gång upprepas ”det är förbannelsen”, ”det är förbannelsen”.

”The Grudge”-filmerna består av variationer på ett och samma tema: den en gång i tiden av sin make mördade kvinnan – hon dog i raseri, därav förbannelsen – kommer igen och tar livet av alla som vistas på eller på annat sätt har anknytning till mordplatsen – i det här fallet ett hus – gång på gång. Och varje gång är spöket efter hennes lille son, som lär ha ”försvunnit”, närvarande. Ibland syns han innan hämnden äger rum, ofta som ett återsken på en glansig yta, som ett förebud på det nära förestående eländet. Han är liten och helt vitmålad, och man önskar att sminkören visste vad hon eller han gjorde, för något slafsigare resultat får man leta efter.

Medan Nakatas ”Ringu” och ”Dark Water” baserats på storsäljande thrillers av Kôji Suzuki – Japans motsvarighet till Stephen King – svarar Shimizu själv för manus till ”The Grudge”-filmerna. Häri ligger möjligen en förklaring till kvalitetsskillnaden filmerna emellan. Sedan tycks han också ha fått fria händer som regissör – och någon Hideo Nakata är han tyvärr inte.