Menlös, pinsam men lite rolig
Av Robert Peszkowski

Bild: UIP

The Tuxedo
Regi: Kevin Donovan
Manus: Michael J. Wilson, Michael Leeson, Phil Hay och Matt Manfredi
I rollerna: Jackie Chan, Jennifer Love Hewitt, Jason Isaacs, Ritchie Coster, Debi Mazar, Peter Stormare m. fl.

Betyg:

Regissören Kevin Donovan gör med denna nya Jackie Chanfilm sin regidebut. Tidigare har han varit reklamfilmsregissör, det märks. Filmen är en snyggt filmad Hollywood-produkt, klara färger, bra klippt, bra ljud, trevligt soundtrack, en överlag tekniskt mycket kompetent gjord film men fullständigt menlös. Sant, det här en Jackie Chan-film och man får inte begära för mycket, men det gör jag inte. I en Jackie Chan-film brukar man få se honom göra alla sin stunts och moves, och det brukar göra även en usel film till en trevlig bioupplevelse. Men eftersom den här filmen innehåller endast fem actionsekvenser, på en timme och trettionio minuter, får vi inte se särskilt mycket av det heller.

Något som gör filmen annorlunda jämfört med en vanlig Jackie Chan-film är att han har en kvinnlig partner. Denna partner spelas av Jennifer Love Hewitt, och även om hon får visa upp lite kvinnlig styrka, tycks hennes huvudsakliga funktion vara att skrika hysteriskt, vara arg på huvudrollsinnehavaren samt visa upp sin urringning för fan och hans moster. Dessutom återfinns Peter Stormare i en liten biroll som galen vetenskapsman från icke specificerat neutralt land.

Jackie Chan spelar taxichaffisen Jimmy Tong som en dag blir erbjuden jobbet som privatchaufför åt en miljonär vid namn Clark Devlin. Devlin visar sig vara hemlig agent och när han hamnar i koma får James axla rollen som agent. Detta gör han med hjälp av Devlins smoking, som är minst sagt ganska avancerad. Det finns verkligen inget som smokingen INTE kan göra. Den kan till och med få bäraren att sjunga som James Brown. The King of Soul har för övrigt en liten biroll i filmen. Allting kretsar kring smokingen, och klyschan om att mannen gör kläderna blir så satans övertydlig att jag bara vill kräkas. Särskilt när amerikanska helylleuttryck som ”kläderna gör 90 procent, de övriga 10 procenten är upp till dig” smetas över åskådaren likt klibbig sockersmet.

Riktigt pinsam blir filmen i sina smått rasistiska undertoner; Jimmy, den till USA invandrade kinesen, härmar likt en gullig liten apa sin vite arbetsgivare och läromästare i filmens inledning. Jimmy tar sedermera över sin arbetsgivares roll, den hårt kämpande immigranten lyckas. Men att ens diskutera undertoner i en sån här film är att attribuera den ett djup som den inte förtjänar. Dock får jag erkänna att manusförfattarna har fått till en hyggligt rolig dialog, fylld med bra skämt, ett par riktigt klockrena oneliners och med ett par fina ironiseringar av agentfilmsgenren, det ger filmen lite självdistans. Dessutom får man se några roliga parodier på Matrix. Men tyvärr är de enda som kommer att få behållning av den här filmen ett gäng hormonstinna tonårsgrabbar, eftersom Jennifer Love Hewitt visar upp sin urringning vid fler tillfällen än Jackie Chan sina sparkar.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat