Film
70-talet sett genom filmisk skrattspegel
Av Björn Gustavsson
Redan titeln på Lukas Moodysons nya film ("Tillsammans") markerar något mycket centralt i svensk sjuttiotalsmentalitet. Som ett utflöde av hippievågens alla come-together-partyn fokuserades nämligen under dessa år på solidaritet och gemenskap.
Bara några exempel: inom skolundervisningen blev grupparbeten populärt; teaterinstitutionerna utmanades av gruppteatern; konstinstitutionerna fick ge plats för upproriska happenings. Människors umgänge förändrades med du-reform (knappt några andra länder har följt efter - och nu svänger åter pendeln mot det gamla) och nya sociala koder.
Jämför man svenska stadsfoton från 1967 med foton från 1969 skall man finna något märkligt. På bara några år har huvuddelen av svenska män slutat bära hatt. Det är mycket märkligt.
Utvecklingen var snabb de här åren - nästan allt i samhället påverkades.
Så vad var det som hände?
Kraften i de alternativ som hippievågen och vänsterrörelsen utgjorde för ungdomsgenerationen från 1965 och framåt kom efter hand att prägla utvecklingen i en stor del av hela västerländska samhället.
Till grund för alla dessa massiva förändringar - ja, som en förutsättning för hela ungdomskulturens framväxt, kan konstateras inte bara en exempellös välståndsökning utan också - inte minst - popmusikens utbredning (med enkla skivspelare liksom billigare och bättre grammofonskivor), allsköns poptidningar och TV-mediets snabba spridning i hemmen.
Den fortsatta utvecklingen formades av - inte minst - Beatles, Vietnamkriget, Che Guevara, Woodstock (peace and love) och studentupproren 1968.
Filmen inleds med kollektivets spontana applåder vid nyheten av general Francos död. Lukas Moodyson låter sedan handlingen utspelas år 1976. Vid denna tid har sjuttiotalet nått sitt krön. Inom kort skall vänstervågen splittras och discovågen rulla in över landet. Café Opera skall bli mera populärt än "Proletären". Flickorna börjar sminka sig, modet blir allt mer utstuderat, och från 1978 sprids glassiga citytidningar i Stockholm. En reaktion mot sjuttiotalets konformism märks över huvud taget allt tydligare under dessa år (knappt hade Konsum börjat lansera sina storvulna serier med blåvita produkter förrän marknadskrafterna på nytt drar igång ett reklammaskineri som en tid har slirat (under 70-talet var reklam ytterst suspekt).
När kulturtidskriften "80-tal" börjar ges ut, med udden riktad mot "tråkig realism", är mentaliteten i landet redan annorlunda - låt vara att Madeleine Grive inledningsvis virar in sig i en floskulös radikalism.
De drömmar om ett radikalt annorlunda samhälle som kollektivet "Tillsammans" representerar i Moodysons nya film omskapade faktiskt stora delar av det svenska samhället - men när den ideologiska reträtten tog fart mot slutet av decenniet gick luften ur vänsterrörelsen, liksom hippieungdomarna (låt vara att kärnkraftsomröstningen 1980 återsamlade landets alternativa skaror till en sista gemensam manifestation mot "borgarsamhället"). Med 1980-talet kom yuppien och diametralt motsatta ideal blev i stället tongivande (det bör dock noteras att kollektivgrupper från tidigt sjuttiotal än i dag fortlever på den svenska landsbygden; somliga håller fast vid sina drömmar - en del vidhåller exempelvis sitt principiella motstånd mot TV-apparater; ett värmländskt kollektiv har dock under senare år tagit ned skylten "bilfri zon" och tillåter i dag körning ända fram till fastigheten. Vitalast av kvarvarande kollektiv är förmodligen Christiania i Köpenhamn - en frizon där en eko-medveten ung generation nu tar vid när de första årens hippies snabbt närmar sig pensionsåldern).
Lukas Moodysons film (genremässigt en godmodig komedi, med parodiska inslag) kretsar kring ett kollektiv som med sina representanter från såväl hippierörelsen som en politiskt radikal vänster (liksom konventionella borgerliga småhusgrannar) bildar ett välfunnet mikrokosmos: filmen speglar utomordentligt väl det svenska sjuttiotalet och dess motsättningar.
Det är i detaljen mästaren röjer sig, brukar det sägas - och det gäller inte minst här. Ta bara detta med musiken: den stackars hemmafrun vill spela dansgolvssnyftaren "Love hurts" på kollektivet i stället för Turids proggiga, betydligt mera asketiska vispop - men de andra betraktar "Love hurts" snarast som borgerlig dekadens! När sedan hennes man (som spelas väldigt fint av Dramatenskådespelaren Michael Nyqvist) kommer till kollektivet och paret återförenas tar hon åter fram "Love hurts"-skivan - och den som inte ideologiskt fördömer och avfärdar musiken hör man snabbt att även denna "dekadensskiva" rymmer en stor sanning - åtminstone för de två som lyssnar på den.
Över huvud taget är skådespeleriet fantastiskt i denna film - där perspektiven är många och där inte minst barnens upplevelser fint kommer fram.
Det intressanta med "Tillsammans" är, avslutningsvis, dess ambivalens i förhållande till stoffet. Å ena sidan utgör filmen en skrattspegel och kåserar vällustigt kring en mycket speciell tid i svensk nutidshistoria. Ironin och parodin firar ständiga triumfer, liksom Moodysons godmodiga humor. Å andra sidan finns, både i intrigen och i själva förhållningssättet till materialet, en genuin sympati för skeendet; såtillvida kan "Tillsammans" (i likhet med "American Beauty") ses som en sentida släkting till Milos Foremans "Hair", låt vara light-tappning.
Alltså: å ena sidan driver Moodyson med en tid som levde på drömmar och come-together-partyn; å andra sidan är filmens tendens helt i linje med de kollektivets gemensamhetsutopi. Se bara på slutet - en förbrödringsscen som nästan vädjande sträcker sig ut till det gryende 2000-talets stressade enmanshushåll.
Det finns anledning att se och diskutera denna film, som redan från början tycks ha väckt förtjusning både hos kritiker och allmänhet.
Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème