 |
|
|
Lyssna på ett ljudklipp
från
filmen! Quick
Time
Titta på filmens trailer! Videoklipp
troja
FILMENS
WEBBPLATS >>
| Betyg: |  |
Wolfgang Petersons nya storfilm ”Troja” säger sig vara inspirerad av det gamla grekiska eposet Iliaden, och det är väl det minsta man kan säga. Det är i stort sett Homeros välkända historia som återges, om prins Paris av Troja som rövar bort den mykenska kungens hustru, sköna Helena, och på så sätt orsakar krig mellan greker och trojaner. Man har lagt till en stark kvinnoroll och litet interna stridigheter mellan grekerna, och dessutom är det slutliga nederlaget här något mindre totalt, men i övrigt följer man berättelsen nära. Grekernas ockupation av Troja varar i Iliaden i tio år, här är åren hopdragna till vad som verkar vara några dagar, med de viktigaste händelserna återgivna.
Det är mycket av allting i ”Troja”. Enorma mängder statister stormar fram över gigantiska sandslätter, tiotusentals spjut kastas och lika många människokroppar genomborras av svärd. Allt mot bakgrund av ständiga utrop om heder, ära och fosterland, i en bitvis påfrestande naiv syn på vad krig är, och var förr. Men trots allt är ”Troja” mer en saga än en berättelse om verkliga krig, och det är faktiskt när den försöker sig på att diskutera motiv och värderingsgrunder till kampen som den får problem. Grekernas befälhavare Agamemnon vill bara ha makt, och är beredd att offra hur många liv som helst för att få det. Detta föraktas av det grekiska underbarnet Akilles, krigets mäktigaste kämpe, närmast osårbar. Men vad Akilles slåss för som är ädlare än makten lyckas filmen inte visa. Hedern? Äran? Machoidealen? Eller tycker han bara att det är kul att döda?
Redan i Iliaden tycktes trojanernas ädle prins Hektor och deras stoiska kamp för sin stad mer hedervärd än någon ockupant, och det har inte blivit lättare att heja på grekerna i denna film. Varenda trojan tycks ädelmodig, varenda grek småsint och hagalen. Att trojanerna ändå förlorar är svårsmält, och med Hollywoodmått mätt oförklarligt. I den grekiska berättelsen hänger de båda sidornas krigslycka i hög utsträckning på gudarna, men deras påverkan har man här tagit bort. I Homeros hjältedikt går Troja under eftersom man förargat gudarna, i ”Troja” litar man i stället för mycket på dem, och rättar sig efter tecken man ser i skyn snarare än efter sin militära strateg Hektor. Detta anti-religiösa budskap är en av de få samtidsmarkörer som finns.
”Troja” är en film fylld av goda skådespelarinsatser, i alla fall på den nivå som krävs i ett epos likt detta. Eric Bana som Hektor är mycket bra, och Peter O’Toole som hans far kung Priamos närmast magnifik. Det största affischnamnet är Brad Pitt, som mycket uppumpad gör Akilles till ett slags trumpen strandraggare i kaftan som motvilligt reser ut i det krig han vet att han ska dö i. Pitt spelar mycket nedtonat, kanske väl mycket ibland, men antagligen är det meningen att Akilles ska framstå som totalt obegriplig.
Hela filmen är, liksom skådespelarnas muskler, extremt påkostad
och praktfull. Ärevördiga män och vackra kvinnor går
omkring och talar om heder, och inte en lock i deras hår ligger fel.
Fåniga manlighetsriter utförs utan minsta tillstymmelse till
humor eller självdistans. Över alltsammans ligger en ständig
hinna av sand, eller om det är solljus, som filmduken tycks ha impregnerats
med. Konstigt nog så fungerar det hela ganska bra. Filmen är
två timmar och trekvart lång, men den blir aldrig tråkig.
I stället vinner den på sin längd, och blir allt bättre.
Man får inte vänta sig realism eller djupare värdegrundsdiskussioner,
men gillar man storslagna matinéfilmer befolkade av muskulösa
män i tunikor så nog ger ”Troja” valuta för
pengarna. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.