Filmfestivalen 2001
I stället för att skriva ett politiskt manifest
Av Theodor Stenevang

Utflykt i det röda
(Weekend, Un film comme les autres)
Frankrikre/Italien 1967
Regi: Jean-Luc Godard
I rollerna: Mireille Dard, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon m. fl.

Betyg: 4 av 5 på den kulturella extremskalan
Betyg: 1 av 5 på underhållningsskalan

Där här filmen är heltokig. Huvudpersonerna är ett ungt par som bränner runt i en engelsk sportbil cabriolet och smider planer om hur de ska ta livet av kvinnans föräldrar som de anser inte delar med sig tillräckligt av sina pengar. Tidigt i filmen får man veta att de är allmänt empatibefriade och egoistiska. De bränner iväg ur stan i sin bil och därmed börjar en cineastisk orgie i surrealistiska liknelser, politiska budskap och filosofisk symbolik.

När en liten obildad varelse som jag själv ser en film som den här är det naturligtvis en del pusselbitar som faller på plats. Om Roy Andersson säger att han inte hade sett den här rullen innan han gjorde ”Sånger från andra våningen” ska jag äta upp min hatt.

Till att börja med hamnar paret i slutet av en bilkö på en landsväg, där folk helt givit upp och sysselsatt sig med att kasta boll mellan bilarna eller spela kort på motorhuven. I bakgrunden ligger en tät matta av blandade signalhornstjut. Den hårdnackade snubben i bilen tar en fuling och kör om hela kön. Han kör förbi bil efter bil, en med ett par lejon i en bur på flaket, och når slutet på trafikstockningen. Där håller tre bilar som krockat på att bärgas och halva människolik ligger i diket.

De kör vidare och passerar andra bilvrak, brinnande, där en kvinna skriker hysteriskt efter sin handväska. Likt en sorts omvänd Candide far de runt och får upplysningar om livets och världens tillstånd. Det refereras till Jesus som den förste kommunisten, till Alexandre Dumas, till Emily Brontë, till Lewis Carol. Brontë tar paret för övrigt och bränner levande. En man som säger att han är Gud hotar dem med pistol och säger att de får önska sig vad de vill. När han hör deras simpla önskningar blir han förbannad och tar tillbaka sitt löfte. De jagar ut honom på ett fält där han i sin tur förvandlar en massa bilvrak till en stor fårskock som jagar tillbaka paret till bilen.

De försöker få lift till staden Oinville, men de får inte åka med när de svarar fel på frågan om vem som startade kriget, Israel eller Egypten, och frågan om vem de helst skulle vilja ligga med, Mao eller Lyndon Johnson.

”Notre ignorance de notre propre nature est totale” säger någon samtidigt som en daggmask i jorden filmas. ”Är ni med i en film eller är ni verkliga?” frågar någon. ”I en film”, svarar de, och blir kallade lögnare.

De får lift med en sopbil där sopgubbarna är afrikanska och arabiska invandrare som håller brandtal om USA, Kongo, Algeriet och Vietnam. Det är renodlad marxistiskt teori med ganska intressanta redogörelser för hur de afrikanska ländernas gerillakrigföring kommer att slå mot de västerländska, moderna, elektricitetsberoende städerna. Titt som tätt visas textskyltar under filmens gång; ibland med obegripliga bokstavskombinationer, ibland med slagord som ”klasskamp”. Mot slutet, efter att de dödat kvinnans föräldrar, blir de tagna tillfånga av ett hippielikt rövarband som håller till i skogen, där de bland annat äter upp mannen i paret. ”Inte så hemskt som bourgeoisin”, säger en av dem.

Ett problem är att alla dessa symboler och liknelser i filmen är alltför tydliga för den ironiska generationen, vilket medför att man inte reagerar med ett ”Ahaa!” utan med ett ”Ja ja ja…”. När filmen var ny måste diskussionernas och debatternas vågor svallat höga. Vidare var textningen också på denna film så overkligt dålig att icke franskkunniga inte kan ha fått någon större behållning.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème