En känsla av autenticitet och andakt
Av Theodor Stenevang

änkan från saint-pierre
Regi: Patrice Leconte
Manus: Claude Faraldo
I rollerna: Juliette Binoche, Daniel Auteil, Emir Kusturica m.fl.

Betyg:

I mitten av 1800-talet är den franska kolonin Saint-Pierre en liten utpost vid kusten någonstans i nuvarande Quebec. En fiskehåla i subarktiskt klimat där guvernören med jämna mellanrum lyfter handen från sin fetlagda buk, sträcker ut pekfingret och talar om "Republiken", La République, som vore den en väldig och sträng varelse med egen vilja.

Scenografin är enkel med en sorts folksageliknande rolluppsättning av tydliga, välavgränsade figurer, såsom guvernören, tullchefen och domaren. Bakom dem står det anonyma folket.

Huvudpersonen är kaptenen (Daniel Auteuil), den franska republikens militäre befälhavare på platsen, med ansvar för ordning och förvar av dömda fångar. En man vid namn Niel Auguste (Emir Kusturica) dömds till döden för dråp. I väntan på att republiken ska sända en giljotin och en bödel till staden sätter kaptenen honom i arbete i sin frus (Juliette Binoche) växthus. Niel utför även andra sysslor och vinner popularitet bland invånarna. Efter vintern levereras en giljotin av ett skepp från Martinique.

Filmen är inte först och främst en rörande kärlekshistoria. Det är en bild av en person – Kaptenen - med hög integritet, en tjänsteman som sätter civilkurage och personlig etik framför reglementen och pekpinnar från den politiska makten. Han är en man som betraktar sin hustru som sin like fullt ut och inte nedlåter sig till den kvinnoföraktande attitydnivå som det övriga manfolket bland stadens makthavare befinner sig på. Han litar på sin hustru som på sig själv och föredrar villkorslöst hennes sympati och sällskap framför alla de mäktiga männens, medan de sitter i rökrummet och förbjuder kvinnorna att gå in. Hans trotsande av normerna och ifrågasättande av republikens makt kommer att stå honom dyrt.

Det blir på sätt och vis en hjältehistoria om Kaptenen. Dråparen som arbetar gratis under tystnad i väntan på sin avrättning blir en bifigur - till och med då han på en vattnets Golgata själv ror iland avrättningsredskapet.

Genom en klassisk cirkelkomposition, där filmens första scen och den sista är i samma rum vid samma tillfälle, ramas historien in på ett sätt som skapar en känsla av autenticitet och andakt. Den icke fransk-språkiga publiken går miste om den dubbla betydelsen av ordet veuve i filmens titel. Ordet betyder änka, men används också som benämning på giljotin.

Det här är Emir Kusturicas debut som skådespelare. Daniel Auteuil och Juliette Binoche gör som så många gånger förut mycket bra rolltolkningar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.