Bild: sf film

Betyg:

När Matti och Niila för första gången hör rockmusik tappar de bokstavligen fotfästet: de fångas av musikens centrifugala kraft och sugs fast vid rummets väggar. Hela världen roterar liksom en karusell och grabbarna är ohjälpligt fast i rockmusikens kraftfält.

Musiken blir en fristad för Niila undan vardagens helvete med en försupen och brutal far. För Matti blir den en genväg till flickornas gunst. Men ”Fittmyrens” övriga invånare påverkas inte nämnvärt av 1960-talets stora musikrevolution: livet traskar vidare i sakta mak även om utvecklingen och välfärden kommit till byn i form av asfalterade vägar.

I sin bok Populärmusik från Vittula tecknar Mikael Niemi ett brokigt persongalleri och skildrar livet i ett gudsförgätet Pajala som för första gången erfar impulser från världen utanför. Det är en mustig, burlesk berättelse i magisk-realistisk anda, inte utan groteska och rent av motbjudande inslag men också präglad av humor och originalitet.

Niemis bok kan inte ha varit lätt att överföra till filmmediet, men regissören Reza Bagher (”Vingar av glas”, ”Capricciosa”) har lyckats över förväntan med det konststycket. Bagher har bevarat den ohämmade berättarglädjen, de färgstarka personligheterna, det trolska norrbottniska ljuset och har därtill lyckats pressa ned det hela till facila 1 timme och 46 minuter och ändock göra handlingen begriplig. Lösningen blev dels att skildra berättelsen kronologiskt, dels att sovra bort sådant som inte bidrog till att föra handlingen framåt.

Invånarna i Vittula super sig redlösa, badar rökbastu, fiskar i majestätiska, stritt strömmande älvar, gifter sig, begraver de sina, hugger ved, bakar och snyter sin mångtaliga avkomma. Kvarteret där Matti och Niila bor är synnerligen barnrikt och kallas i folkmun Vittulajänkkä, eller Vittula – Fittmyren – som en högst informell hyllning till den kvinnliga fruktsamheten. Här talar man hellre tornedalsfinska än svenska och känner sig underlägsen och utanför – som något som varken är en del av Sverige eller av Finland.

”Populärmusik från Vittula” handlar också om vänskap, och om svek. Den vänskap som Matti och Niila delar sedan barnsben utsätts för påfrestningar när det visar sig att den udda, lätt autistiska Niila vida överträffar Matti i musikalisk begåvning. Matti svarar med hån och kyla, men Niila har funnit sin frälsning i musiken och inget kan stoppa honom.

Den vuxna ensemblen gör mestadels ett gott jobb. Andreas af Enehielm är med sitt öppna, serafiska ansikte ett fynd i rollen som den oskuldsfulle Niila. Björn Kjellman roar som den skånsktalande och hurtiga musikläraren Greger – mycket av filmens humor och värme är Kjellmans förtjänst. Jarmo Mäkinen gör en gripande tolkning som Niilas far och plågoande, den kvalfyllde fyllbulten Isak.

”Populärmusik från Vittula” kan upplevas som rörig och ostrukturerad av dem som inte har läst Niemis bok och inte vet vad som är att vänta. Liksom boken är filmen till stor del episodiskt uppbyggd. Allt är med andra ord precis som det ska.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat