Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: uip

Se den för specialeffekterna


LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>

världarnas krig [war of the worlds]

FILMENS WEBBSIDA >>  

Betyg:

Steven Spielbergs ”Världarnas krig” är en film som man ska se för specialeffekternas skull, men det kan man verkligen göra utan rädsla för att bli besviken. Effekterna är nämligen så häftiga att man bara vill ha mer av den varan.

Men det märks att Spielberg valt att lägga allt krut på specialeffekterna, för själva handlingen är tunn som utspädd buljong och med några få undantag densamma som hos föregångaren från 1953 i regi av Byron Haskin. Med undantag för den fräna samhällskritiken som fanns med i H G Wells roman från 1898 har såväl Haskin som Spielberg ändå hållit sig mycket nära förlagan: jorden blir angripen av utomjordingar, utomjordingarna har inte rent mjöl i påsen, mänskligheten mäktar inte med inkräktarna och det bådar sannerligen inte gott för vår art förrän det visar sig att de slemmiga typerna när allt kommer omkring ändå har en visserligen bagatellartad men ändå avgörande svaghet.

I H G Wells roman och Byron Haskins version invaderas jorden av marsianer, vilket må ha varit en svindlande tanke 1898 och bara litet enfaldigt 1953, men som år 2005 givetvis vore fullständigt otänkbart. Därför invaderas jorden av utomjordingar av icke specificerad härkomst i Steven Spielbergs film, vilket kan tyckas förutseende; för tänk om ”Världarnas krig” av anno 2005 gjorde gällande att jordklotet invaderas av en planet hemmahörande i, säg, en galax i Orion eller Stora björn bara för att bli förlöjligad om femtio år när det står klart att inget liv finns på någotdera stället?

I ”Världarnas krig” 2005 har kärleksparet från 1950-talsversionen ersatts med Tom Cruises slarvige men välmenande pappa, hans revolterande tonårsson Robbie (Justin Chatwin) och hypokondriska och illtjutande tioåriga dotter Rachel (Dakota Fanning). Att Tom Cruises rollfigur mitt under värsta utrotningskrig mot mänskligheten förmår stå ut med sina bångstyriga barn är ett bevis så gott som något på att han verkligen menar väl.

Särskilt stort utrymme för skådespelarprestationer finns inte i ”Världarnas krig”. Ställda inför ett rasande och vittomfattande blixtkrig kan människorna inte annat än att reagera rent instinktivt: de far runt som skållade råttor, och strömmar med flyktingar fyller snart landsvägarna. Man tar till vapen och knytnävarna mot varandra i strävan efter att överleva.

Något uppenbart politiskt budskap har inte ”Världarnas krig”, men är man bara uppmärksam och tillräckligt angelägen hittar man några politiska anspelningar. Filmens allra första sekvenser utspelas med Manhattans berömda skyline som bakgrund, vilket givetvis inte är någon slump – som åskådare förstår man genast vad som åsyftas. Och under invasionens inledande skede antar folket följdriktigt att det hela handlar om en ny terroristattack. Någon känga får också Bush-administrationen när Tim Robbins rollfigur Ogilvy muttrar något om att ”ingen ockupation kan upprätthållas i längden”.

Men det är som sagt inte politik eller psykologiskt djup som Spielberg är ute efter med sin film. Och trots att filmen från början till slut består av hysteriska folkmassor och människor som dör som flugor har man inte tråkigt en enda sekund. Tacka specialeffekterna för det.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.