Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
FILM PÅ DVD
Bild: outnow.ch

Mycket prat och lite verkstad


we don't live here anymore

FILMENS WEBBSIDA >>  

Betyg:

”We Don’t Live Here Anymore” behandlar två gifta par som närmar sig medelåldern, Jack (Mark Ruffalo) och Terry (Laura Dern) samt Hank (Peter Krause) och Edith (Naomi Watts). De har alla nått den punkt i livet då man ställer sig frågor om ifall tillvaron i allmänhet och kärleken i synnerhet inte hade mer att erbjuda än såhär. Jack och Hank jobbar båda som lärare på ett universitet medan deras fruar sköter barn och hem. Jack har sex med och är förälskad i Hanks fru Edith, som i sin tur fortfarande älskar sin man medan denne är ständigt otrogen. Även Jacks fru Terry älskar fortfarande den hon är gift med, men har till slut sex med Hank för att hon känner sig så förbisedd av sin make.

Vi har sett det förut. Filmerna som cirklar kring en liten ensemble och deras relationer. Skådespelare går med på att vara med i dem, förmodligen för betydligt mindre summor än de är vana vid, för att de hoppas att det ska stå bortom allt tvivel att de är Seriösa Skådespelare efter att man sett filmerna. Oftast är manuset baserat på en pjäs eller en väldigt litterär bok, och det betyder att filmen till 90 procent kommer att bestå av prat, prat, prat. Däremellan lite sex. Ett koncept som till slut känns mer spekulativt än djupt.

Novellerna som ”We Don’t Live Here Anymore” är baserad på skulle mycket väl kunna vara väldigt tankeväckande – det litterära formatet fördjupar säkerligen karaktärer och relationer och skapar en helhet. Det filmiska genomförandet är däremot i alla fall inledningsvis ganska gräsligt. Vi har den klassiska musiken, de långa tystnaderna, årstiderna som skiftar i samklang med karaktärernas sinnesstämningar och de ”konstnärliga” sexscenerna, gärna sedda genom återblickar. Alla är djupt olyckliga och skriker åt varandra. Ibland frågar man sig också varför regissörer väljer att låta sina filmer handla om vuxna som har barn i sådana här filmer. Karaktärerna struntar nämligen konsekvent i sina avkommor och svär och super som vore de tjugo för att plötsligt behändigt minnas hur mycket de älskar sina barn när det behövs vändningar i filmen. Då är det kanske klokare att låta de vuxna vara precis så narcissistiska som de önskar utan störningsmoment, som i ”Closer” till exempel.

”Closer” ligger också nära till hands som jämförelsematerial till ”We Don’t Live Here Anymore” på många sätt, och bättre än ”Closer” är den. Den är inte fullt så pratig, inte fullt så pretentiös, den har karaktärer som känns något mer äkta. Den sista kvarten, när karaktärerna äntligen måste ta konsekvenserna av sitt handlande, förmår man sig faktiskt att bli aningen engagerad. Speciellt i Laura Derns karaktär, som också är den enda som får mer än bara några konturer. Innan dess är det bara riktigt, riktigt tråkigt. På omslaget står det ”En film du bör se innan du hoppar i säng med din bästa väns partner!” och det stämmer kanske, för filmen får inte otrohet att se speciellt kul ut. Men så får den ju inte äktenskap, föräldraskap eller ens livet att se speciellt kul ut heller.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.