Varken roar eller skrämmer
Av Lydia Duprat

Bild :STOCKHOLMS INTERNATIONELLA FILMFESTIVAL 2003

Wishing Stairs
Regi: Yun Jae-Yeon
I rollerna: Song Ji-Hyo, Park Han-Byeol, Jo Ahn m. fl.

Betyg:

När man ser filmer från främmande länder inbillar man sig att man får en extra bonus, nämligen den att man indirekt kommer i kontakt med kulturen i vilken filmerna skapats och att man på så sätt lär känna den en smula: dess seder och bruk, den rådande mentaliteten, kort sagt landets nationalkaraktär. Detta är förstås inget annat än en ren vanföreställning. Många Ingmar Bergman-fans ute i världen skulle beredvilligt vittna om att Sverige är ett skymningsland försänkt i evinnerlig dimma; ett land där den sällsynt lysande solen kastar långa skuggor och där människorna är dystra och navelskådande enstöringar med idel sorg och bitterhet på sin lott. Ja, ungefär så. Hur väl stämmer det?

Jag tänkte mycket på det under visningen av den sydkoreanska filmen ” Wishing Stairs”: hur mycket i filmen är egentligen representativt för landet och kulturen? Är det sydkoreanska samhället verkligen så hierarkiskt strukturerat? Är sydkoreanska lärare verkligen så auktoritära? Inte vet jag. Det jag vet är att ” Wishing Stairs” hade kunnat bli en bra film. Den började bra men gick vilse någonstans på vägen.

”Wishing Stairs” är den tredje filmen i en svit skräckisar som alla utspelar sig på flickskolor där klassrum, läskiga korridorer och sovsalar spelar en central roll. De två första filmerna heter ”Whispering Corridors” och ”Whispering Corridors 2”.

I centrum för handlingen återfinns tre tonårstjejer som är klasskamrater på gymnasiet. En av dem är överviktig och därför också mobbad, de två andra är duktiga och hängivna balettdansöser. Den ena flickan, So-Hee, är sprallig och dominerande, den andra, Jin-Sung, mer tillbakadragen. De är mycket goda vänner, men redan tidigt förstår man att deras är en mycket ojämn relation. Den mer reserverade Jin-Sung avundas sin vän, särskilt då kompisen har störst chans att vinna en balettuttagning där priset är ett stipendium till en balettskola i Ryssland.

På vägen till och från gymnasiet passerar de unga flickorna en stentrappa som sägs vara magisk. Trappan har 28 trappsteg men enligt legenden framträder det ibland ytterliggare ett steg. Om man önskar sig något medan man står på det 29:e steget går önskningen i uppfyllelse.

Den överviktiga flickan önskar att hon ska gå ner i vikt, och så sker. Det medför självfallet oanade konsekvenser. Och Jin-Sung önskar att hon ska vinna balettuttagningen, vilket också sker. Hon vill inte längre veta av So-Hee som undrar varför kompisen blivit så kall och avvisande. Konfrontationen får ett tragiskt slut och manuset likaså, för nu tar en grotesk och virrig spökhistoria vid som visst ska handla om hämnd. Det är synd, för det som började som en lovande psykologiskt thriller om några tonårstjejers missanpassning och främlingskap, besatthet och tabubelagda känslor slutar som en ganska larvig skräckfilm som varken roar eller sätter skräck i publiken.