Bild: sonet film

Magisk realism om drömmande tioåring
Av Alice Thorburn

zozo
Manus och regi: Josef Fares
I rollerna: Imad Creidi, Elias Gergi, Carmen Lebbos, Viktor Axelsson, Yasmine Awad, Antoinette Turk m. fl.

Betyg:

Zozo är tio år och bor i Beirut. Det är 1987 och kriget rasar i Libanon, men Zozo och hans familj håller modet uppe med hjälp av drömmen om Sverige, dit man tänker resa så snart man får möjlighet. I Sverige bor redan Zozos farfar och farmor, och på kvällarna lyssnar familjen på kassettband som farfar spelat in, där han ger dem rudimentära svensklektioner. Första halvan av filmen utspelar sig i Beirut och skildrar Zozos liv där med kamraterna och förberedelserna inför avfärden. Andra halvan handlar om vad som händer när han kommer till Sverige, om mötet med den vackra naturen och den svenska skolan.

”Zozo” innebär ett stort steg bort från tidigare filmer för regissören Josef Fares. Den fartglada respektlösheten från debuten ”Jalla Jalla” saknas här, men det gör inte så mycket eftersom ämnet tillåter ett mer eftertänksamt berättande. Skillnaderna mellan Fares andra film ”Kopps” och ”Zozo” är ännu större, och även om jämförelsen kanske inte är rättvis så måste det sägas att det här känns mer som film på riktigt. Om ”Kopps” var lekstuga för Fares så är det här högskoleprovet. Och man får lov att säga att Josef Fares lyckas. Utan att förlora det som är hans signum, humorn och det lätta handlaget, så ger han oss en trovärdig, om än inte så psykologiskt ingående, skildring av en liten pojkes mentala och fysiska resa från Libanon till Sverige.

”Zozo” är helt enkelt en film som bekräftar det många redan anat, att Josef Fares gör film på sitt eget sätt och att hans sätt är något av det bästa svensk film har att erbjuda just nu. Trots att hans filmer är så olika så har de alla ett slags särprägel som gör dem annorlunda från annan svensk film just nu, och bättre. ”Zozo” är en allvarlig, ja rent av hemsk film, men den är berättad med värme som en saga och den är full av humor. Karaktärerna är avväpnande öppna och lätta att tycka om, och skådespeleriet känns enkelt och självklart. Kriget görs konkret men inte alltför närvarande vilket känns trovärdigt med tanke på att det är barn det handlar om, och Fares lättar upp hemskheterna med inslag av magisk realism. Han låter Zozo tala med en kyckling och drömma fantastiska drömmar, men han backar inte heller för att låta hans traumatiska minnen göra sig påminda i otäcka flashbacks.

Något som står oerhört klart efter att ha sett ”Zozo” är att Fares har en stor känsla för bildberättande, från de skakiga krigsscenerna där bilden hoppar när granater slår ner till de vackra drömscenerna och de välavvägda vardagsskildringarna.
Skildringen av svenskhet är dessutom mycket träffsäker. Ett otal svenska filmer har på den senaste tiden valt att visa svenskhet genom unga storstadsbor som har relationsproblem och pratar en hel massa. Men ingen av dem har känts tillnärmelsevis så träffande som bilden av den unge pojken som ligger på en soffa och läser Bamse för att lära sig svenska.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.