Om heliga löften och ett gott 2005
Av Lydia Duprat

2004 har varit ett spännande år för Café Crème. Under året ändrade CC delvis karaktär i och med det att skribentpoolen utökades med fyra stycken unga och begåvade litteraturrecensenter: Amanda, Fanny, Nabila och Rebecka. Vi kan nu sakligt hävda att Café Crème numera har en regelrätt ungdomsavdelning. Tillsammans med Lovisa består falangen ”CC:s unga skribenter” för närvarande av fem medverkande.

I övrigt fick tidskriften förstärkning även av ett antal vuxna skribenter: Ida, Linda, Nazneen, Maud och Patrik. På filmsidan har vi fått förstärkning av Jalal och Magnus.

Jag vill tacka alla våra nya och ”gamla” CC:are för ett gott samarbete och ett väl förrättat värv under året som nu lider mot sitt slut. Café Crème är vi tillsammans, vi tillsammans är Café Crème.

Men Café Crème är också våra läsare, och därför vill vi på CC tacka er läsare för att ni kommit tillbaka till tidskriften gång på gång under året.

Nu ska vi prata lite om de festligheter som står för dörren. Jag vet inte – jag kan ju inte veta – vad ni läsare anser om julen. Själv tycker jag att julen inträffar litet för ofta. För egen del skulle det räcka om det var jul vartannat eller till och med vart tredje år. På samma sätt skulle jag nöja mig om det blev vinter vartannat eller hellre vart tredje eller fjärde år. Däremellan skulle en mild höst råda under vintermånaderna.

Emellertid har jag kommit att inse att jag ogärna vill behöva vänta på lussekatter och vinglögg mer än på sin höjd ett år i taget. Därför behövs både jul och vinter varje år. Tyvärr!

Jag är inte den som brukar avge några nyårslöften, men det finns som bekant inga regler utan undantag. Därför kommer jag att lova mig själv en sak på nyårsafton: jag ska bli bättre på att hålla mina löften. Ja, ni läste rätt: jag ska lova att jag ska bli bättre på att infria mina egna löften till andra människor.

Det är visserligen så att mina löften är heliga: har jag en gång lovat någonting så håller jag också mitt ord. Problemet är att det kan ta tid innan löftet i frågan infrias: det kan ta två veckor, två månader eller två år. En förmildrande omständighet i sammanhanget är att jag ofta är rätt stressad och därför tvungen att hårdprioritera bland alla mina åtaganden och löften. Så jag infriar de mest akuta löftena först. De vars hållande inte har någon omedelbar relevans för sakernas tillstånd lämnar jag tills vidare därhän.

Det tycks vettigt, eller hur? Saken är emellertid den att min prioritering givetvis följer min personliga dagordning. De löften som för mitt vidkommande inte har någon relevans för sakernas tillstånd väntar jag med. Men dem som har fått mitt ord på någonting och som väntar på att jag ska hedra det kanske är angelägnare än jag om att mitt löfte till dem infrias. Med andra ord har jag till följd av mitt sätt att tänka och prioritera lämnat folk i sticket. Det har jag insett under 2004, och nu ska jag lova bot och bättring – fast inte nu med detsamma utan det får vänta till nyårsdagen 2005!

Vi på Café Crème hoppas att våra läsare alla har mycket att se fram emot under 2005. Vi hoppas att ni får ett nytt år som präglas av god hälsa, trygghet och optimism. Vi hoppas att era mest omhuldade drömmar går i uppfyllelse under detta nya år, och att ni, om ett år från nu, ska kunna se tillbaka på 2005 och säga: ”Vilket toppenår detta har varit!”