Prosa
Den snabba tjuven
Av Tora Lindberg, 14 år

Det var en kall höstkväll och jag var på väg hem från en kompis. Eftersom jag hade tagit för lite kläder som vanligt, suck, så frös jag. Jag såg den väldigt inbjudande tunnelbanenedgången några meter bort. Jag sökte igenom tjocktröjans fickor och hittade mitt SL-kort. Tänk om jag skulle ta en genväg. Ja, varför inte. Jag gick mot det varma gula skenet från dörrarna. Det kändes som det varmaste jag någonsin varit med om. Jag gick vidare framåt spärren, visade kortet för den uttråkade spärrvakten och fortsatte in i värmeböljan. Rulltrappan var trasig som vanligt så jag gick ned för den. När jag äntligen nådde slutet och kom ned på perrongen såg jag att det stod en liten grupp människor längst bort. Nästan vid rulltrappan på andra sidan perrongen. När jag kom närmare såg jag en stor, eller ska jag säga som det var, en enorm överklasstant som grät så att sminket rann. "Molle, min lilla Molle!" skrek hon. Jag sprang sista biten och frågade: "Vem är Molle?"

Kvinnan bara snyftade, men en man svarade i hennes ställe:

"Hunden."

"Ojoj, är det något jag kan hjälpa till med?"

"Det tror jag då inte min lilla dam", sa en vakt som kom emot oss. "Vad har
hänt?"

Kvinnan tog sig samman och började berätta:

"Jag stod här, helt fredligt (snyft). Så undrade jag, som alla människor gör, när nästa (snyft) tunnelbana skulle anlända. Jag tittade på den där (snyft), den där skylten, där det står ankomsttider, och när jag tittade tillbaka (snyft) - jag tittade bara bort fem sekunder – när jag tittade tillbaka... åh, jag kan inte tala om det. Min älskade Molle... åaåh."

"Men på fem sekunder skulle ingen ha hunnit härifrån till något ställe att gömma sig på."

Jag tittade på människorna som stod i en liten grupp runt den otröstliga kvinnan. Där stod den man som svarat mig i stället för kvinnan, alltså vakten, en kvinna med en pudel och en man med en trädgårdshandske. Jag fäste mig vid handskmannen. Jag såg mig omkring en bit bort mot spåret, ingenting förutom en tom chipspåse och två godispapper. Sedan tittade jag ned på mina fötter och runt nere på golvet mitt i gruppen. Jag såg en handske ligga vid slutet på det diamantprydda kopplet som kvinnan fortfarande höll i handen. Själva kopplet hade säkert varit mer värt att stjäla än hunden.

"Ursäkta" sa jag. "Har ni rört kopplet?"

"Jag håller ju i det. Varje dag när jag går ut. Min lilla Molle."

"Nej, jag menar har ni rört det nu?"

"Inte sedan Molle försvann, om jag inte ryckte till av chocken." sa hon och tog sig för pannan. "Det kändes nästan som jag svimmade för en sekund."

"Tack."

Plötsligt dundrade tunnelbanan in på perrongen. Det var inte så mycket folk på den eftersom klockan var mycket, och det vore bäst att sova nu. Den stannade och kvinnan med pudeln steg på.

Vore kanske bäst att följa efter. Men först tittade jag på mannen med handskens stora resväska. Bra, en namnskylt. Gert Gertsson. Det skulle nog inte vara så svårt att hitta. Jag sprang på samma vagn som pudelkvinnan och satte mig på en plats så att jag kunde se henne. vi åkte en bra bit bort, och till slut var det bara kvinnan och jag kvar i vagnen. Och pudeln förstås. Kvinnan gick av vid Grådalen. Jag väntade tills konduktören sa "Dörrarna stängs!" Då skyndade jag mig av och kollade efter kvinnan. Först kunde jag inte se henne, men när jag tittade bakom mig såg jag henne gå bortåt gatan. Jag följde tyst efter. Efter ett par hundra meter svängde hon in på en smal, mörk gata och gick in i en port. Jag skyndade mig efter och hann ta emot dörren innan den smällde igen. Jag smet in och tryckte igen den ljudligt så hon skulle tro att det var en äkta smäll. Kvinnan svängde runt ett hörn och jag hörde hissen starta. När hon gick in i den och tryckte upp sig sprang jag ljudlöst efter. Som tur var var det en hiss där man kunde se vilken våning den var på. Den stannade på trean.

Nu kunde jag inte göra något mer, så jag gick hem. Jag var ändå nöjd med min insats. Jag tittade vad gatan hette. Mörkergränd 34. När jag kom in i tunnelbanan satte jag mig ner och blundade. Tänk nu. En av handskmannens handskar låg vid hundens koppel... vad kan kvinnan med hunden ha haft med det här att göra? Alla måste misstänkas. Hundens rika ägarinna också. Vad hette hon förresten? Det hade jag inte tagit reda på. Jag fick väl forska lite då. Man kan väl fråga någon. Eller det kanske står i någon tidning som en liten notis. Det löser sig imorgon. Nu ville jag hem och sova.

När jag gick in genom dörren hörde jag mammas ilskna röst. Alltså inte den trevliga som hon brukar använda.

"Var har du varit? Vi hade precis börjat tänka på att ringa polisen."

"Jag åkte tunnelbana... och det tog ett tag innan den kom."

" Ett tag? Det måste ha tagit minst en timme."

"Kan vi ta det här i morgon i stället mamma?"

"Ja, älskling. Sov nu."

Jag gick och gjorde i ordning mej och när jag lade mig somnade jag direkt.
väckarklockan ringde med sin jobbiga signal dagen efter. Jag gick för en gångs skull upp direkt. Nu skulle jag göra något jag längtade efter och inte gå till skolan. Det var första dagen på höstlovet. En helt ledig, härlig vecka. Nu skulle jag ta reda på vad den rika damen hette. Jag klädde mig snabbt och tog en stor frukost för att orka med dagen. Sedan skrev jag en lapp till mamma och pappa om var jag tagit vägen, gick ut genom dörren och låste.

Det förta jag gjorde var att gå till affären. Det var redan mycket folk där så jag kunde smygläsa tidningen. Det var inte förrän på en av de sista sidorna artikeln var. En liten en. Bara några rader, för polisen hade något mycket viktigare att skriva om i dag. En stor juvelstöld i närheten. Men jag hittade i alla fall damens namn. Esmeralda Rosenstierna. När jag läst klart artikeln gick jag till polisen för att fråga om något nytt hade hänt.

"Nej, tyvärr. Det är inte det viktigaste fallet just nu. vi har ju juvelstölden att tänka på."

"Men är inte alla fall viktiga."

"JO, men nu har vi juvelerna i centrum, förstår du, lilla gumman."

Lilla gumman. Nej, jag är ingen lilla gumman. och tänker inte polisen ta itu med det här fallet skulle i alla fall jag göra det. En hund är ju viktigare än ett par juveler utan känslor. Så jag gick ut i friska luften igen. Nu gällde det bara att hitta Esmeralda. Jag gick till ’adressregistret och sökte på hennes namn. Där stod också adressen, Förmögenhetsgatan 67. Jaha, i dag skulle jag få resa en bit. Förmögenhetsgatan låg några stationer bort med bussen.

Först när jag satt på bussen kom jag på att jag skulle ha sökt på handskmannen också. Vad var det nu han hette? Gert Gertsson.

Jag klev av bussen och var på ett ställe jag aldrig sett förut. Det var mycket folk på gatorna och mycket bilar. Men alla människor gick runt i kavaj eller lång klänning och några av bilarna var limousiner. Detta måste vara ett ställe för rika personer. Det syntes till och med på husen som var stora och med mycket utsmyckning och inte en enda spricka i fasaden. Jag gick runt och letade bland gatorna. Pengagatan, Myntgränd, Sedelbacken och där var den, Förmögenhetsgatan. Jag gick uppför den stora gatan, som sluttade en aning. På markplan i alla hus låg dyra affärer där skyltdockorna såg väldigt verklighetstrogna ut.

Nummer 67 var ett stort gult hus som på något sätt liknade en stor tårta med jordgubbar på toppen. Jordgubbarna var parasollerna som stod på husets takterrass. Jag gick fram till porten och klev in. Till min förvåning fanns där ingen portkod. På väggarna i trapphuset fanns fina vattenfallsbilder målade. Jag tittade på namntavlan bredvid porten. Familjen Rosenstierna bodde på tredje våningen. Jag åkte upp med hissen som var minst lika stor som mitt rum. Väggarna var inklädda med mjuk, mörkröd sammet och det stod tre fåtöljer i matchande tyg i ena hisshörnet. Det tog en oändlig tid att komma till tredje våningen. Jag antar att det var för att man ska hinna sitta i fåtöljerna ett tag innan man måste ställa sig upp igen. Det fanns bara en dörr på varje våningsplan, så lägenheterna måste vara stora eftersom huset såg så stort ut utifrån. Jag stod och beundrade det höga taket med alla utsmyckningar när Esmeralda kom ut från sin dörr. I famnen hade hon den stulna hunden!

"Men..." sa jag. Hon vände sig om och tittade frågande på mej med sina rödgråtna ögon.

"Ja, vad ville du lilla vän?" hulkade hon fram i vänlig ton.

"Din hund. Han blev ju stulen."

Esmeralda svarade inte, hon fick en ny gråtattack och sprang in genom dörren i sin långa sammetsklänning. Jag gick nedför trappan som var av marmor medan jag funderade på om Esmeralda själv kunde ha tagit hunden för att få ut försäkringspengar. Men eftersom hon redan hade så mycket pengar verkade det orimligt.

När jag kom till porten tänkte jag att jag kanske skulle fråga grannarna om de visste något. Jag gick fram till den närmsta dörren och ringde på klockan som lät som en kyrklocka. Dörren öppnades och ut kom en medelålders man med vit kavaj och långkalsonger. Han såg inte glad ut över att bli störd men så fort jag började prata lät han trevlig.

"Ja, vad vill du?"

"Jag skulle bara vilja fråga lite om Esmeralda Rosenstierna. Känner du henne?"

"Ja. Här i huset känner vi alla varandra."

"vet du något om hennes stulna hund?"

"Ja, det vet vi alla. Mycket sorglig historia. Voj, voj."

"Men jag såg hunden alldeles nyss."

"Har hon redan betalat?"

"Betalat?"

"Ja. I morse fick hon ett brev med krav på pengar."

"Jaså."

"Stackars Rosenstierna, och stackars Fifi."

"Fifi, vem är det?"

"Den andra hunden."

"Har hon en till?! Då måste det varit den jag såg. Jaha."

"Ja, det måste det ha varit. Senast för tio minuter sen talade jag med henne, och då hade hon inte betalat eller fått tillbaka hunden."

"Tack så mycket då."

"Ja. Tack själv."

Och så stängde han dörren. Förvånansvärt utan att fråga varför jag undrade.

Jag fortsatte ut på gatan och gick på bussen hemåt. Bussarna var också lyxiga här. Det fanns soffor och soffbord, lampor och uppassare som sprang fram och tillbaka mellan det så kallade köket och dem de serverade. Direkt när jag klev på var de framme med saft och bullar. Men när jag inte kunde visa upp något mer än mitt åkkort gav de mig saften och de ny bakade bullarna och försvann för att sedan inte återvända. Efter några stationer fick jag kliva av och byta till en vanlig buss. Rikemansbussen gick inte längre än dit där de fläckfria fasaderna slutade.

Jag åkte till biblioteket, för där fanns ett register över var folk bodde. Man behövde bara veta deras namn. Jag skulle leta efter handskmannen, Gert Gertsson. När jag kom in genom dörrarna gick jag fram till hyllan där registret brukade stå. Men så lätt skulle inte mitt detektivarbete bli. Det stod inte på sin plats så jag frågade en bibliotekarie som förklarade att det hade bytt plats och nu stod en bit upp. Han pekade mot taket och jag tittade. På hyllans högsta plan skymtade jag registret. Jag kände igen det för jag letar ofta adresser eftersom jag har så svårt att komma ihåg dom.

"DU kanske kan hjälpa mig att få ner den?" frågade jag.

"Det finns en stege där borta. Jag måste göra något annat nu", urskuldade sig bibliotekarien och skyndade i väg. Jag misstänkte att han var höjdrädd. Efter en vinglig tur på stegen fick jag i alla fall veta att Gert Gertsson bodde på Fummelgatan, strax utanför stan.

När jag klev av tunnelbanan kändes det direkt som om det var glädje i luften. Folk gick runt och log mot varann och alla besvarade varandras leenden. Det fanns till och med några glada, gula blommor kvar i trädgårdarna. Och alla hälsade på alla. När jag kom in på Fummelgatan såg jag en lapp lite längre fram, på den stod det:

FÖRSVUNNEN
Är det någon som har sett min handske?
Jag hade den troligen senast i söndags. Det är en blå trädgårdshandske med röda prickar. Hör av er till Gert Gertsson.

"Ja... hej, sa jag."

"Hej och välkommen. Trevligt att du har kommit hit. Var har jag sett dej?"

"På tunne..."

"Ja just det. På tunnelbanestationen. Vad vill du min vän?"

"Jag skulle vilja veta om du vet något om den försvunna hunden?" "Nej, jag är rädd att jag inte gör det."

"Du såg ingenting ovanligt?"

"Nej."

" Jaja. Men tack ändå."

"Ja. Ha en bra dag. Hej då."

Jag åkte hem igen och skrev en lista på allt jag gjort och på de misstänkta. Handskmannen och Rosenstierna kunde jag stryka nu. Då var det bara kvinnan med pudeln kvar. Men vad kunde hon ha med brottet att göra? Hon kunde ju knappast ha hunden i handväskan. Men eftersom dom andra var strukna måste det vara hon. Jag tog på mig jackan igen och gick ut.

Jag gick på tunnelbanan och åkte till Mörkergränd. Jag vågade inte ringa på dörren så på något sätt tog jag mig uppför utsidan av väggen så att jag kunde titta in genom ett fönster som jag hade räknat ut att det skulle kunna vara hundkvinnans. Först såg jag bara mörker, fast det var ganska ljust ute. När mina ögon hade vant sig såg jag en massa vit päls över hela golvet. Mitt på golvet satt den lilla pudeln och slet av sig pälsen. Under den fluffiga vita pälsen började det synas brun hud. Jag klättrade ner så fort jag kunde. Jag måste ju hjälpa den stackars hunden. Den måste ju vara sjuk på något sätt. Jag sprang upp för trapporna och ryckte i dörren som till min förvåning flög upp sa att jag for baklänges in i dörren på andra sidan. Jag ställde mig upp och gick försiktigt och tyst in lägenheten.

Fast det var nog ganska onödigt sånt liv som jag hade fört l trappen. Den lilla hunden kom springande emot mig och skällde. Jag lyfte upp den och först nu såg jag att den vita pälsen satt på en dräkt som satt på den lilla hunden. Den lilla hunden var Molle i pudelkostym.

På kvällen låg jag och tänkte på hur allt måste ha gått till. Molle måste ha varit väldigt snäll eftersom han lät kvinnan, eller nu kan vi ju kalla henne tjuven, ta på honom dräkten. Esmeralda Rosenstierna blev mycket glad att få se sin lilla hund igen och också den lilla hunden Fifi som jag
först trodde var Molle. Polisen tyckte det var dumt att bara ha struntat i fallet men de blev mycket glada över att jag hade löst det. Jag fick förstås belöning också och en massa beröm. Gissa om jag är stolt.

Ro i tidens flöde; av Måna Berger >>

Tidigare prosastycken i Café Crème:
Mona-Lisa; av Kent Niemi
Vattenkaraff; av Kent Niemi
Bara blind såg jag dig; av Björn Gustavsson
Väntan; av Måna Berger
Sommaren låg som ett oändligt fält bakom henne
Johannes; av Björn Gustavsson
Barnprosa: Kotte och jag; av Sofie Carlsson
Barnprosa: Nej, det är inte sant!; av Lovisa Lundh—Duprat
Natt i himlen; av Björn Gustavsson
Bertil Näslund; av Björn Gustavsson
Salt och peppar; av Lovisa Lundh—Duprat
Midsommarresa till ingenstans; av Bj örn Gustavsson
Var är mina proppar; av Björn Gustavsson
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag; av Björn Gustavsson
Chagall skulle ha låtit henne flyga; av Björn Gustavsson
Lukten av citron; av Lydia Duprat
En julberättelse; av Måna Berger
Present till Arafat; av Lydia Duprat
Genuine Imitation Replica; av Paul Schreiber
Den lilla blå av Björn Gustavsson
Jojomannen; av Måna Berger
Maran; av Lydia Duprat
Mobiltelefonlandet;av Björn Gustavsson