Gud ger och Gud tar
Av Robert Peszkowski

Utanför fönstret, grå himmel som hänger blytungt över horisonten. Det hopar sig till storm. Björkar böjda i sorg mot marken. Ett ensamt barn i sandlådan, med en liten plastspade skyfflar han sand i en plasthink. Sanden rinner lika fort ut ur den trasiga plasthinken. Kråkor svärmar kring de sorgsna björkarna. Det råder en febril aktivitet utanför fönstret. Kråkorna bygger sig ett bo. Strån, pinnar och gräs måste hämtas, fogas och ordnas. Kråkornas skrik är det enda som hörs eka mellan husens gråa och slitna fasader.

130 km sydost om Warszawa, det polska hjärtlandet
Där en människas största skatt finns i källaren: ett dussin burkar med inlagda gurkor. Där en gaslåga tänds och fyller en gammal kokerskas lägenhet med värme och mening. Där ålderdomen är ens enda vän. Det är åtminstone någon att beklaga sig över. Någon att jämra sig med.

Ytterdörren till lägenheten är av finaste trä. Lägenheten är numera en bostadsrätt, men det är bara ytterdörren som märkt av denna förändring. Ute i trappuppgången hänger spindelväven tjock och svart; överallt rost, kattpiss och matrester. Utanför byggnaden gapar träden nakna mot den gråa himmeln, och där gräs ska växa finns bara sprucken asfalt och svart jord. Runt hörnet finns matbutiken, den gör reklam för sina varor med en liten hemmagjord skylt i blått och vitt. De tre viktigaste varorna först: Öl, sprit och bröd. Livets nödtorft, allt man behöver för att överleva, eller åtminstone klamra sig fast ett tag till vid den svarta jorden. Den som en gång gav liv, men nu bara ger sorg.

Byarna här är små, arbetslösheten stor, och Bryssel ligger långt bort härifrån. Någon industri har här inte funnits annat än i en av regionens större städer: Radom. Här har man alltid levt av jorden. Jordbruken är små, inkomsterna ännu mindre. Jordbruksredskap ligger på bakgårdar och rostar. Klätterväxter växer längs med en slåttertröskas vassa egg. Traktorerna är gamla och rostiga, men inte desto mindre oerhört väderfulla. De släpar sina trötta nära på döende kroppar längs med fälten. En sista gång, en sista tapper rusch min vän, sen ska du få vila. Vila för evigt.

Du ser, Gud tar och Gud ger
Mitt i byn står den gamla 1800-tals kyrkan, med sin flagnande vita färg. Här i byprästens bostad har en kvinna stått och jobbat hårt hela sitt liv. Lagat mat åt prästerna och deras korgossar. I dag sitter hon i sin lägenhet, med kråkorna skriandes utanför fönstret. Prästen har för länge sedan släppt taget om den svarta jorden, hans korgossar är utflugna. I dag sitter där en annan präst. Han är närmare än vad Bryssel eller politikerna i Warszawa någonsin kommer att vara. Han delar vedermödorna. Han bor här han också. Han vet hur det är.

Prästens församling är till stora delar gamla människor som levt hela sitt liv här i den lilla byn under den gamla slottsruinen. Somliga har inte ens varit i Warszawa. Det bor många unga människor här också. Men de är upptagna med att fylla den sysslolösa tröstlösheten i sitt hjärta vid butiken runt hörnet. Öl, vin, bröd vad mer kan man begära som kompensation för sina krossade drömmar.

En gång i tiden kunde en yngling hoppas på att ta sig härifrån, 40 km härifrån. Till staden Radom. Där fanns under kommunisttiden Polens rustningscentrum. Fabrik efter fabrik som producerade ammunition, vapen, stridsvagnar och flygplan. Allt som höll kommunismen under armarna och den dekadenta västvärlden på avstånd. I dag gapar fabriksruinerna lika tomma som ynglingarnas drömmar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.