Tjechovs sista pjäs är visserligen en uttalad komedi, men det rappa spel som här dominerar gör inte pjäsens valörrikedom full rättvisa.	foto: bengt wanselius

Synnerligen sevärd
Av Björn Gustavsson

Lennart Hjulströms iscensättningar har väl knappast brukat präglas av sceniskt nytänkande; snarare har han vidmakthållit ett traditionellt naturalistiskt spel - och detta framgångsrikt inte minst de gånger han tagit sig an Lars Norén.

Nu har Lennart Hjulström satt upp Tjechovs Körsbärsträdgården på Stockholms stadsteaters voluminösa stora scen - en uppsättning som på ett spännande vis blandar en beprövad naturalism med scenisk uppfinningsrikedom och trendigt teatrala övertoner.

Redan i Sören Brunes Laura Ashleyliknande körsbärsblommiga fondtapeter anslås en bjärt disharmoni. Här spelas minsann ingen stämningsburen, traditionellt salongsinramad Tjechov; här ges plats för såväl fräcka övertoner i gestik och ett allmänt frejdigt komedispel.

Körsbärsträdgården, Tjechovs sista pjäs, är visserligen en uttalad komedi, men det rappa spel som här dominerar gör inte pjäsens valörrikedom full rättvisa. Detta till trots har Lennart Hjulström åstadkommit en synnerligen sevärd iscensättning, med ett skådespeleri som lyser av lust.

Gunilla Nyroos som Ljubov har en pondus och erfarenhet som gör denna bärande roll tydlig men kanske saknar hon litet den känslighet som här är så viktig. Säkrare är Sten Ljunggren i rollen som brodern: han framträder som en kongenialt fördrömd äldre man: älskvärd, frånsprungen av sin tid. Anja och Varja görs flickaktigt käcka av Marie Robertson och Stina Rautelin, medan den stenrike köpmannen Lopachin ges en passande demonisk underton av Leif Andrée. Gustaf Hammarsten som studenten Trofimov känns väl inte riktigt vuxen sin roll - vilket i detta fall paradoxalt nog förhöjer effekten, eftersom Trofimov är en sådan skrävlande, löst sammansatt figur.

Några av birollerna görs briljant: Peter Engmans förläste bokhållare Epichodov snubblar över möbler och trappor likt en närsynt Gustaf Fröding och den gamle betjänten Firs ges i Jonas Falks gestaltning en bärande roll: en spelbricka mellan gammalt och nytt (oerhört starkt betonat genom föreställningens avslutande yxhugg).

Lennart Hjulström har accentuerat striden mellan herrgårdssyskonens idealism och Lopachins kallhamrade pragmatism. Studenten Trofimov framträder här som en kommunistrebell, en utopist som lika gärna kunde ha hållit sina brandtal på 1970-talet; Lopachin däremot är marknadsekonomins cynism inkarnerad. Mot slutet ryker det ur en fabriksskorsten, och körsbärsträdgården huggs ned… Här bjuds en tolkning som närmar sig Peter Steins legendariska på Berlins Schaubühne för drygt trettio år sedan: Stein såg i Lopachins handlande råkapitalismens samtida härjningar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.