Psykfall, maffianissar och en belgisk richbitchtjuv
Av Linda Nilsson

Det finns inget som så motiverar en till att skriva som att ha ett prov att plugga till. Sitter nere i Lissabon och röker mentolcigaretter med 7 000 grammatikpapper vårdslöst spridda runt min person. Över huvudkudden ligger vokabulärövningar, vid fotändan personliga pronomen och på det nysopade golvet nedanför sängen ligger stenciler med en uppsjö av olika verbtempus. I morgon är det övergångsprov mellan grad 2 och 3 i portugisiska.

Min egna lilla tradition att åka utomlands och plugga språk över sommarens tre månader initierades förra året. Då var det franska som stod på schemat och Paris var staden. Trots att Paris ska föreställa en av de större och farligare städerna var det enda jag råkade ut för att tappa bort mitt metrokort, vilket jag dessutom fick tillbaka efter en vecka.

I år har jag bott två månader i Lissabon och redan hunnit råka ut för mer än vad många svenskar slipper under en hel livstid. Första två veckorna förflöt hyfsat stillsamt; jag bodde hos ett, av skolan utvalt, gammalt par. Förutom att de skrek och bråkade halva nätterna var det inga bekymmer. Men när det var dags att flytta ut började en alltmer yrselframkallande karusell. Mitt nya rum, som jag stolt hade hittat på mer eller mindre egen hand, visade sig ha maffian som hyresvärd. Både rummet och lägenheten som jag delade med en handfull Erasmusstudenter var under all kritik. Jag blev riktigt sjuk och sov knappt någonting under två veckor. Varje dag kom den brasilianske kontaktpersonen, som jobbade i garaget några hus ner på gatan, och inspekterade lägenheten. Alla vi hyresgäster hade någonting som var mer eller mindre mot reglerna så det blev alltid full panik och inrusande i närmsta rum när han kom. Dörrarna hade hål och glipor så det gällde att hitta ett ställe där man inte syntes samt att andas ljudlöst – något näst intill omöjligt när halsen är totalt uppsvullen och ingen luft passerat genom näsan på två veckor. Tredje veckan gav jag upp och lyckades hitta en superb lägenhet fem minuter från skolan. Förlorade 1 000 spänn av maffiahyran och skulle ha förlorat ännu mer om jag inte lyckats ljuga mig ur att betala två och en halv månads hyra i förskott. Den nya lägenheten fick jag tag igenom en bekant från skolan, en belgiska som man brukade se ute i barkvarteret Bairro-Altos nattvimmel. Vi hade pratat lite då och då i skolan och var på kram och pussar på kinden-stadiet. Så jag litade ju såklart på henne. Dessutom hade ju skolan alla hennes uppgifter om något skulle gå snett. Men något gick snett. Väldigt snett.

När hon gav mig kontonumret till hyran fick jag en föraning om att något inte stämde, men beslöt mig för att strunta i det, jag tyckte att jag ändå hade ganska goda grunder att lita på henne.

Fem dagar efter det att jag och en av mina bästa vänner, som skulle dela lägenheten med mig, hade satt in 7 500 på kontot – en summa motsvarande två månaders hyra – får jag ett upprört telefonsamtal från hyresvärdinnan. Jag och min kompis Alex har redan hunnit flytta in, och hon skriker i mobilen om att hon vill ha sina pengar. Jag försöker reda ut saken så gott det går med min halvtravande portugisiska, förklara att kanske vi kan ta det i morgon, min mor är här på besök, vi ska just sätta oss och äta och så vidare. Hyresvärdinnan är i upplösningstillstånd så jag och Alex får bege oss tillbaka till lägenheten för att reda ut det hela. Det visar sig att hyresvärden inte har fått ett enda öre. Det är den belgiska brudens pojkvän som fått 7 500 rätt in på sitt konto, och det visar sig även att han har lämnat landet, precis som sin flickvän. Jag hade jobbat som en galning varje dag efter skolan fram till klockan nio i två veckor för att få ihop pengarna, så man kan ju säga att jag var mer eller mindre knäckt. Min kära mor lånade ut pengar så att jag skulle kunna betala hyran ännu en gång och dagen därpå gick jag till polisen. Men belgiskan tillhör en av de rikaste familjerna i Belgien plus att den portugisiska polisen har nog med fall i sitt eget land, så internationella bedrägerier på ett belopp under 10 000 står inte särskilt högt på prioriteringslistan.

Förutom detta är det en miljon andra småsaker som hänt: mobilen pajade, Visakortet var avmagnetiserat, mitt insulin försvann mystiskt, jag råkade ut för en telefontrakasserande lönnfet medelålders indier, förföljdes av en potentiell våldtäktsman som friade åtta gånger om dagen, av ett psykfall som följde efter en lite då och då, sjuttioåriga farbröder som smyger bakom buskar och träd och gör smackande pussljud och jag vet inte allt. Men alla dessa saker har gett mig en miljon nya perspektiv och ett större djup. Dessutom behöver jag inte längre grubbla på vad min första bok ska handla om, dessa månader blir lätt en 200-sidors debutroman. Men det bästa av allt är att när jag går tillbaka och skummar igenom min dagbok så är det trots allt alla bra och positiva saker som fått sidutrymme. Förutom alla psykfall, maffianissar, belgiska richbitchtjuvar och skumma parkfarbröder så har det varit ett ständigt flöde av fantastiska, bra, fina och intressanta människor. Erfarenheter som dessa, både de bra och dåliga, gör att i alla fall en sådan överanalytisk individ som jag lär sig mer om sig själv. Inte bara överlevnadsmässigt, typ ”hur reagerar jag i paniksituationer” och liknande. Utan själva helheten. Hela jag. Hela barndomen, hela uppväxten och de få år av vuxenliv jag haft. Jag skulle inte vilja byta ut de här erfarenheterna för allt i världen. Och förresten, vad kan man egentligen vänta sig av en resa som börjar med att man missar planet? ;)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.