ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Månens
bakgård efter kapitalismens vilja
DEL I: LYD SYSTEMET och
glöm romantiken. Exilen i ett förseglat kontrakt, vilse på obestämd tid. Där frusen och hård mark gråter för sin förlorade framtid i tjäle. Barnet står med ena foten i sandlådan,
håller i en fotboll och tycks vara mitt uppe i ett beslut. Ska jag
välja just det tillfället och gå fram till invandraren
och säga till det att lära sig att klara sig själv (därute)
om det ska ha någon chans? Husfasaderna ler i dom skymda molnens
frånvaro. Paraboler är den tryggaste länken till en värld
som inte känns främmande. ”Jag tar 200 kronor av er dricks idag,
eftersom ni inte har jobbat så bra.” DEL 2: 2004; OCH ETT nytt skräckinjagande
framtidsscenario vandrar mot pressarna. Mannen med den tunna mustaschen
har bytts ut, folkmassorna är inte längre synliga och flaggorna
är inte utsträckta över byggnader. Numera är det ett
osynligt system som styr, omöjligt att komma nära eftersom man
stödjer det utan att man själv vill eller är medveten om
det. Dom hyllande folkmassorna är passiviserade soffliggare (alltjämt
hyllande) med tomhetens television, ett av systemets trognaste lakejer,
i vars medium osanningar sprids om diktaturer borta i fjärran som
vi tillsammans måste skydda oss emot ”så låt oss
fortsätta bygga muren”. Flaggan vajar idag, tunn och nästan
genomskinlig. Blå är färgen, i vars mitt små gula
figurer avbildar brott mot mänskligheten, i vars namn det osynliga
rovdjuret spelar schack tillsammans med sin lekkamrat, några år
äldre. | |||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||
|