ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Månens bakgård efter kapitalismens vilja

KRÖNIKA
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

DEL I: LYD SYSTEMET och glöm romantiken.
Huvudstadens gator kan sluka fordonen av hysterin efter romantikens tidsålder. Lika mycket efter ett nytt utsatt datum för en fristad, omsnodd med plädar, handskar och filtar. Glöm romantiken. Ingen tror väl på kärlekshistorier, allra minst när dom är äkta, känns äkta och varar för evigt. Den tredje parten, som satte foten innanför dörren en kväll, försvann aldrig utan trängde sig in och kastade ut sin rival.

Exilen i ett förseglat kontrakt, vilse på obestämd tid. Där frusen och hård mark gråter för sin förlorade framtid i tjäle.

Barnet står med ena foten i sandlådan, håller i en fotboll och tycks vara mitt uppe i ett beslut. Ska jag välja just det tillfället och gå fram till invandraren och säga till det att lära sig att klara sig själv (därute) om det ska ha någon chans? Husfasaderna ler i dom skymda molnens frånvaro. Paraboler är den tryggaste länken till en värld som inte känns främmande.

Alla har ju ett val och tusen möjligheter i ett land lika avlångt som ett ishjärta, fast utan plustemperaturerna eller paraplyerna. När barnet växt upp, och bittert insett att paradiset bara var en kuliss i en tragedi, ringer ljuden från ungdomsorganisationerna som raggar med spritfester och hjärntvätt; svartjobba eftersom socialisterna har förstört arbetsklimatet. Alla jobb som kräver en säker tulladress är redan inom en alltför lång kram, och att söka rötter och svar, eller kanske en släkting förankrad på ett barnhem ingjuter mer ångest än tro på framtiden.

Då lät ett kaféjobb inte så tokigt.

”Jag tar 200 kronor av er dricks idag, eftersom ni inte har jobbat så bra.”

Cigaretten nästan ramlar ur kapitalistens mungipa medan saliven får fontänorgasmer över dagskassan. Personalen som skurat golv, slickat överklassturisternas skor och fått utslag i både själ och ansikte över kvällens stress kan bara bita ihop. Ett ord eller antydan av protest mot fascismen och sparken i ändan kan vara ett faktum.

DEL 2: 2004; OCH ETT nytt skräckinjagande framtidsscenario vandrar mot pressarna. Mannen med den tunna mustaschen har bytts ut, folkmassorna är inte längre synliga och flaggorna är inte utsträckta över byggnader. Numera är det ett osynligt system som styr, omöjligt att komma nära eftersom man stödjer det utan att man själv vill eller är medveten om det. Dom hyllande folkmassorna är passiviserade soffliggare (alltjämt hyllande) med tomhetens television, ett av systemets trognaste lakejer, i vars medium osanningar sprids om diktaturer borta i fjärran som vi tillsammans måste skydda oss emot ”så låt oss fortsätta bygga muren”. Flaggan vajar idag, tunn och nästan genomskinlig. Blå är färgen, i vars mitt små gula figurer avbildar brott mot mänskligheten, i vars namn det osynliga rovdjuret spelar schack tillsammans med sin lekkamrat, några år äldre.

Långt framöver inleds sträckläsningarna kring strandbrasorna med orden kapitalismen vann girighetens gunst, samma kväll som falskheten förrådde ärligheten. I en törnrosdal har vi byggt våra samhällen inför vintern, oberedda på att grenarna sårar och växer.

Fred Å:s mardrömsliknande ord om kapital känns inte längre främmande – alls.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème