ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Pojken i fönstret

KRÖNIKA
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Mörkret kryper längs med fönsterkarmen.

Han sitter där ensam på fönsterkarmen med ett litet stearinljus en knapp meter ifrån sig. Han har suttit där ända sedan jag kom hit. Varje kväll sitter han på fönsterkarmen och tittar ner på gatan, med skuggorna dansande över sitt ansikte.

Gatan är en tvärgata till en av stadens stora alléer. Den är som de flesta andra gator i centrum. Byggnaderna är från fyrtio- eller femtiotalet. Fasaderna är slitna och grånade av regn och vind, och fläckade av avgaser. En allé med nariga och halvdöende träd kantar gatan. Mellan träden far bilar fram. Billarm tjuter regelbundet, polis och ambulanssirener ljuder i natten. Högljudda skratt, rop och lösryckta delar av meningar svävar upp mot den mörka himmeln.

Staden har sin egen puls. Dess blod flyter fram mellan de döende träden, på trottoarerna, in och ut ur byggnaderna, utan att stanna flyter det obönhörligen fram. Vidare.

Men Pojken står still. Det enda som tycks stå still.

Nedanför hans fönster samlas en grupp alkoholister och uteliggare. De står där under en gatlykta och gnuggar händerna mot den bitande kylan. De står där, för att Andrzej har sin butik precis runt hörnet. Andrzej är en hygglig karl. Han är inte som de andra som vägrar sälja när man är alldeles för på snusen. Han är inte som alla andra, han litar på ens ord och ger en man en öl på krita om man lovar betala när man fått tag på lite pengar. Nej han är verkligen inte som alla andra. En limpa bröd kan man också få någon kväll när inga andra kunder är där. Men bröd, vad fan gör det. Det enda som lindrar mot kylan, både vinterns och människans är spriten.

Förbi dem flyter blodet fram.

Jag flyter också förbi dem. Förbi och vidare, förbi en omkullvält soptunna, förbi en äldre dam som sitter på en hopfällbar stol och säljer hemmagjord ost. Hon knyter hucklet tätare kring sina av kylan rödsprängda kinder. Förbi ett grälande ungt par i en portöppning, hon skriker och han skakar bara uppgivet på huvudet innan han går ut på gatan och följer mig på min väg. Förbi de tre unga killarna som tillsammans med sin stora schäferhund ligger under sin smutsiga filt vid containern. Pojkarna sniffar sitt lim och bryr sig inte. Det gör ingen annan heller.

Förbi mannen som står lutad mot en stupränna och spyr. Han verkar inte berusad. Över hans hulkande hör man hans gråt. Förbi de tre unga zigenarflickorna i sina vida kjolar som med utsträckta händer och på ryska tigger om en liten slant. Bara en liten slant herrn. Jag har ingen liten slant. Fan ta dig. Okvädesorden ökar skammen, för visst har jag en liten slant.

Jag kommer fram till min port, låser upp och kliver in i höghuset där jag bor. Tar hissen upp till tredje våningen, går fram till min lägenhetsdörr. Först låser jag upp säkerhetslåset, sedan det vanliga låset sedan en snabb titt över axeln ner i korridoren, och slutligen extra låset. Sen är jag hemma.

Jag tar av mig ytterkläderna och gör mig själv en kopp te. Det är litet och det är mörkt. Jag har hittat några stearinljus, de värmer mer än den billiga taklampans ilskna sken. För det är värme jag behöver. Men här finns bara jag, jag och blodet där nere på gatan.

Jag tänder stearinljuset, och slår på lite musik. Varför inte Halleluja med Leonard Cohen?

Jag slår mig ner på fönsterkarmen. Jag tittar på ljuset, fascinerade hur ljuslågan dansar. Blicken vandrar ut mot fönstret, ner på gatan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

 

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat