Lervälling. En veckas klafsandes i lera och hinkandes öl tycks vara själva poängen med musikfestivaler som den i Roskilde.

Festivallivet som social ventil
En blick på Roskildefestivalen
Text och bild: Johan Rahmström

Roskildefestivalen bjuder på cirka 160 konserter. För många är det dock inte musiken i första hand som gör att de lämnar bekvämligheten i sina hem för att bosätta sig på festivalens campingområde. Ett vanligt fenomen på festivaler är att konsertgåendet blir lidande då det sociala umgänget kring tälten prioriteras. Tillvaron på en festival är en fest i det fria som pågår i flertalet dygn. Alkohol (den mest förekommande drogen) förtärs och nya bekantskaper görs. Förutom längden i tid mätt är den största skillnaden mot en vanlig fest att det inte gör så mycket i fall festen går överstyr. Tvärtom är det nästan mening att den ska göra just detta.

Ett civiliserat samhälle kräver en viss återhållsamhet av en människa. När man bevittnar människors beteende och utlevande livsstil på en festival verkar det som om det någonstans finns ett uppdämt behov av att lägga undan de vardagliga banden, att släppa många av de hämningar som kommer med det moderna samhällets modersmjölk. En vecka iklädd gummistövlar, klafsandes i lera och hinkandes öl kan vara tricket. Detta kanske är den absolut bästa formen av semester: att ”sunka” ner sig så mycket som möjligt. En morgon bevittnar jag hur en kvinna stiger ur sitt tält, och med ett stort befriande leende konstaterar hur hon i det tillstånd hon befinner sig måste vara anskrämligt ful. Hon ser lycklig och väldigt tillfreds ut. Hon har semester.

Det är möjligt att det dåliga vädret, som resulterat i att hela festivalområdet förvandlats till gyttja, spär på tendensen hos människor att verkligen släppa taget och leva ut. Leran uppmuntrar folk att bete sig än värre. Om alla redan är leriga gör det väl inget om man tar och slungar sin fulla plastmugg med öl rakt in i en konsertpublik eller sparkar lera på förbipasserande?

En intressant iakttagelse som kan göras på festivalen är att det nästan inte syns till några människor med synlig icke-nordisk härkomst. En vit medelklassungdom (mina tältgrannar pluggar på KTH) vallfärdar från Norge, Sverige och till och med Island (jag hör dock aldrig någon finska) till en dansk gräsplätt för att släppa på trycket. Den fundering jag i första hand tar med mig ifrån Roskilde är vad det är i vår kultur som skapar detta behov.

På tåget hem från festivalen råkar jag höra en ung kvinna säga till sin väninna att hemkomsten ger henne en obehaglig känsla i magen. Efter ett tag har hon analyserat känslan; man måste börja ta livet på allvar igen, säger hon.

Musiken
Om man ser en vecka levandes i en lerpöl som en slags terapi kan man se den musikaliska underhållningen i Roskilde som en logisk fortsättning. Årets musikaliska skörd bjuder på en stor del tunga metalband; band vars musikaliska gestaltning fokuserar en dovt skrikande form av sång (ungefär som om en människa försöker härma ett lejonvrål) ackompanjerad av dova rytmiska figurer hårt spelade av trummor, bas och nedstämda gitarrer. Band som Korn, Slipknot, Meshuggah med flera kan mycket väl tänkas uppnå ett slags primalskriksterapeutisk effekt (ett klassiskt svar bland hårdrockare när de får frågan om varför de lyssnar på denna typ av musik är att den ger utlopp för aggressioner). Att ett av festivalens huvudnamn, David Bowie, ställer in och ersätts av just Slipknot känns således helt logiskt och festivalen följer än mer vad som känns som en klar linje.

Till och med band inom den mer ”snälla” pop/rocktraditionen går i linje medskrikterapin. Till exempel Pixies, Kings of Leon och Bergman Rock bygger alla sina framträdanden på att sångaren i hög grad just skriker. Thomas Öberg i Bergman Rock drar festivalkänslan av ansvarsfrihet och trots mot en vuxen mogenhet till sin spets. Konserten igenom skuttar, klättrar och hoppar han omkring. Han sliter av sig kläderna på överkroppen, tar på sig något slängkappeliknande och stoppar mikrofonen i munnen. På den campingfria universitetsfestivalen Popaganda i Stockholm för en dryg månad sen var han inte i närheten av den eufori han här uppvisar. Han anpassar sig helt enkelt efter situationen och sin publik. I Roskilde innebär detta att genomgå fullkomlig regression – att förvandlas till ett barn.

Som en räddning i ett landskap renons på nyanser och finlir kliver Teitur från Färöarna fram och ger festivalens troligtvis vackraste konsert. I en vanlig konsertsituation hade hans musik nog framstått som lite väl trevlig och snäll. På Roskilde blir den en påminnelse om civilisationen; en längtan efter något bättre och vackrare.

RECENSIONER:
Bergman Rock >>
Bugge Wesseltoft >>
Morrissey >>
Pixies >>
Teitur >>

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.