Stefanidis på väg hem till sin deprimerade fru efter en kväll ute med jobbarkompisarna på Volvo.	foto: ola kjelbye

Från arbetarstad till Europa-wannabe
Av Kerstin Gustafson

”Hur berättar man om en stad?” Så inleder Petra Revenue och Hasse Carlsson sin beskrivning av arbetet bakom teaterföreställningen Staden och stjärnorna som hade premiär fredagen den 7 maj. Manusförfattarna ville inte ge en historisk skildring av byggnader och platser utan skildra människorna som ”föds, lever, älskar, arbetar och drömmer” i staden Göteborg från 60-talet till våra dagar. Resultatet blev ett färgsprakande collage av livsöden och situationer. Skådespelare från Folkteaterns ensemble, musiker och 40 amatörer medverkar i föreställningen vars struktur påminner om filmen ”Shortcuts” av Robert Altman.

Det finns en viss kronologi i Staden och stjärnorna men handlingen följer inte någon konkret tidslinje. Det är ett stort antal situationer med olika personer och miljöer som blandas till ett slags karakteristisk helhetsbild av staden Göteborg. Vi får möta den unge, grekiske mannen som börjar jobba i Volvofabriken, hans fru som blir deprimerad av den svenska tystnaden, en ung uruguayansk kvinna som mot sin vilja blir bortgift, den nyrika hemmafrun som super ner sig, de anställda i Volvofabriken som kämpar för en dräglig arbetsmiljö, fabriksarbeterskan som senare blir politiker, spöket på Liseberg som tröttnar på att skrämma folk och många, många fler.

Berättelserna är både sorgliga och roliga; det de har gemensamt är samhällskritiken. Den andra akten utspelar sig enbart i nutiden och åskådaren blir varse den stora förändring som staden har genomgått. För 40 år sedan präglades staden av varven och industrierna. Det fanns en annan inställning till det nationella och politiken. Detta skildras mycket träffande genom att några personer står och stryker svenska flaggor. I slutet av den första akten har de svenska flaggorna bytts ut mot EU-flaggor. I den första akten är fabriksarbetarna politiskt aktiva. De är med i facket, någon är medlem i KPMLR, och de kämpar för bättre arbetsförhållanden och drömmer om det goda livet. I den andra akten är det en helt annan problematik med utbrändhet, ångest, depression, anorexi och en allmän vilsenhet. Människor med ångest möts på psykakuten, den alkoholiserade hemmafrun blir lämnad av sin man, de grekiska och uruguayanska paren skiljer sig, den före detta fabriksarbeterskan som blir politiker glömmer bort sitt tidigare liv. Den här utvecklingen innebär inte att det blir sämre men problemen ändrar karaktär. Den uruguayanska kvinnan, till exempel, vantrivdes i sitt äktenskap och skilsmässan innebar på så vis en frihet. Men frihet medför inte automatiskt att personen blir lycklig. När hon var gift upplevde hon sig som ensam och förslavad. Som skild är hon fortfarande ensam och måste kämpa för att få ekonomin att gå ihop. En tydlig förändring är frånvaron av trygghet i dagens samhälle. Volvoarbetarnas situation på 60-talet är förmodligen ingenting vi vill ha tillbaka men det som trots allt var positivt var tryggheten och kamratskapet. I akt två är det som om alla fladdrar omkring. Det finns inte längre någon grupptillhörighet. De ungas problem framstår som obegripliga för den äldre generationen. De unga försvinner dessutom i ett alltmer individualiserat samhälle. De behöver inte kämpa mot fattigdom som sina föräldrar men kampen för överlevnad har ersatts av en strid mot psykisk ohälsa.

Staden och stjärnorna är en mycket gripande samhällsskildring som visar den moderna problematiken såväl som rötterna som staden sprungit ut ur. Pjäsen består av många olika trådar som skickligt vävs samman; efter två och en halv timma känns det som om alla bitar har fallit på plats.

Den kritik som kan ges är av teknisk art. I början av föreställningen var det ibland svårt att höra vad skådespelarna säger då musiken är alltför dominerande. Det är också ljudet som skiljer skådespelare och amatörer åt. Flera av amatörerna har inte samma förmåga att artikulera och deras röster drunknar ibland i musiken och bakgrundsorlet. Samtidigt är det just amatörerna som gör att berättelsen känns så realistisk. De pratar helt enkelt som folk i det vardagliga livet gör utan scenskolans tal- och sångövningar.