ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Frän samhällskritik utklädd
till deckare
Med Tjuvarnas marknad har Jan Guillou åstadkommit något så ovanligt som en 400 sidors fängslande samtidssatir. Till det yttre är formatet den klassiska deckarens. Efter en rad inbrott hos extremt rika familjer, där värden för tiotals miljoner försvunnit, inrättar Stockholmspolisen en specialkommission. Tjuvarnas val av stöldgods ter sig något underligt. Det stulna består i samtliga fall av exklusiv konst som är osäljbar, juveler och ett antal mycket exklusiva flaskor vin. Stöldgodsets karaktär och det faktum att ingen yttre åverkan skett i samband med inbrotten får polisen att redan tidigt misstänka att brottslingarna finns att söka i de bestulna familjernas egen familjekrets. I Tjuvarnas marknad har Guillou valt två tillvägagångssätt för att låta oss läsare få inblick i de snuskigt rikas värld. Dels får vi följa en försäkringsdirektör och hans sätt att tänka och fungera. Dels får vi följa hur den kvinnliga polisintendent som får ansvaret för att utreda villainbrotten tvingas sätta sig in i denna för henne, och för övrigt de flesta av oss läsare, helt främmande värld. Även om det finns ett visst mått av fascination, så är det helt dominerande intrycket äckel och förakt. Romanens persongalleri har i mycket stor utsträckning hämtats från senare års näringslivsskandaler. Här har Guillou inte maskerat personerna mer än att de flesta läsare säkert direkt associerar till ett antal personer i det verkliga livet. Detta faktum gör satiren än mer bitande. De av inbrotten drabbade familjerna är i stor utsträckning nyrika människor där dessa själva jagar de ultimata statussymbolerna, medan deras bortskämda barn, som saknar all förankring i vardagslivet, befinner sig på jakt efter de ultimata kickarna. Även om det i romanen visas ett förakt för dessa människor finns ändå ett förlåtande drag. Den starka kritiken skjuter i stället in sig på det samhälle som skapat förutsättningarna för dessa människors girighet att blomstra. Dels kritiseras vårt kontraproduktiva och enormt snedvridande förmögenhetsskattesystem. Vidare kritiseras avsaknaden av starka ägare och ansvarstagande styrelser, vilket ger direktörerna fritt spelrum att sko sig på aktieägarnas bekostnad samt också en lagstiftning, eller framför allt tillämpning av gällande lagstiftning, som gör det hart när omöjligt att få ekonomiska brottslingar fällda. I boken framstår det som mer eller mindre självklart att ett sådant system föder girighet och frammanar diverse mänskliga svagheter, som säkert, i större eller mindre grad, finns hos de flesta av oss. Förmodligen är det också så att även Guillou känner igen en hel del av dessa svagheter hos sig själv. En del av dessa bejakar han säkert medan andra föraktas innerst inne. Jaktpassionen och jakten på allt häftigare byten och troféer är otvetydigt en av hans passioner. Beträffande vin och konst är jag mer osäker, men det skulle förvåna mig om åtminstone frestelsen till snobbism inom även dessa områden inte funnits. Utan tvekan har Guillou åtminstone haft ett tillräckligt starkt intresse för att skaffa sig en hygglig kunskap inom dessa områden. På ett plan skiljer sig nog tyvärr Tjuvarnas marknad från verkligheten. Två av Guillous stora skurkar torskar på olika sätt, vilket tyvärr endast undantagsvis händer i verkliga livet. Jan Guillou låter två av karaktärerna
från Ondskan dyka upp igen i den här boken. Detta
indikerar att tanken på en uppföljare redan finns. Eftersom
allt talar för att det här blir en supersäljare så
ter sig detta än uppenbarare. Själv ser jag fram mot detta,
för Tjuvarnas marknad är en riktigt bra bok. Även
om man helt bortser från satiren, som jag själv tycker är
den största behållningen, är boken klart läsvärd.
| |||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||||
|