Zbigniew Scibor-Rylski1944.

Veteraner berättar
Text och bild: Robert Peszkowski

Ljudet av eldgivning kunde höras överallt. Från en bakgård steg lukten av bensin och bränt kött. Bränder överallt, de skräckslagna skriken från några barn kunde höras under den eldfärgade himmelen.

- Än i dag kan jag höra dem skrika. Mamma, mamma, deras ljusa röster skar genom natten. Och vi kunde inget göra, hade vi försökt springa över till sjukhuset så hade tyskarna i byggnaden bredvid skjutit oss. Vi satt där hela natten och lyssnade på skriken och gråten från de små barnen. Mamma, mamma, mamma ropade dem. På morgonen tystnade de. Men jag kan höra dem än i dag om jag sluter ögonen.

Hans ögon fylls av tårar och hans blick söker sig ut ur rummet, mot fönstret och den regntunga himmelen därutanför. Utanför klämtar klockorna från Warszawas militärkyrka. En begravning. Hans blick söker sig sorgset tillbaks in i rummet och fokuserar på mikrofonen framför honom.

Zbigniew Scibor-Rylski i dag.

Augusti 1944 var Zbigniew Scibor-Rylski, med kodnamnet Fjärilen, löjtnant i en av den polska motståndsrörelsens elitbataljoner. Den första augusti går den polska motståndsrörelsen, känd som Hemmaarmén (Armia Kkrajowa – AK) till storms mot den tyska ockupationsmakten i Warszawa. Händelsen går till historien som Warszawa-upproret.

Ordern om resning gick ut via löpare till de ca 40 000 motståndsmän och kvinnor som befann sig i Warszawa. Löjtnant Zbigniew Scibor-Rylski, Fjärilen, nåddes av ordern i sitt hem. Klockan tolv den 1 augusti begav han sig till en av Hemmaarméns hemliga vapengömmor. Väl där fick han order om att bege sig till korsningen av Karolgatan och Zytniagatan i ett av Warszawas västra distrikt, Wola.

- Vi fick order om att bege oss till Wola, vilket vi gjorde i långa rockar under vilka vi dolde våra vapen. Väl där formerades vår bataljon Utpost 49, vi var lite mer än 200 man. Befolkningen mötte oss med stor glädje, Polska flaggor dök upp i varje gathörn och folk dansade och bjöd in oss i sina hem.

Redan klockan ett på dagen pågick skottlossning runt om i staden. På kvällen hade alla AK-enheter formerats och fått sina uppgifter. De anföll alla strategiska byggnaderna i staden, broarna över Wisla, samt flertalet tyska försvarsverk.

Scibor-Rylski får order om att med sextio män erövra en cigarettfabrik i Wola.

- Fabriken var omgiven av en mur, så med hjälp av några sappörer sprängde vi en del av muren och stormade in genom öppningen. Tyskarna gav bara halvhjärtat motstånd och vi lyckades tillfångata ett dussin av dem samt komma över en fyra fem bepansrade lastbilar samt två personbilar. Och så förstås tonvis med cigaretter.

Efter den första dagen och nattens strider har AK långt ifrån lyckats med sin målsättning att erövra staden. Flera strategiska byggnader och områden i de centrala delarna är fortsatt i tyskarnas händer. Tyskarna har även lyckats behålla kontrollen över alla broarna som förbinder västra och östra Warszawa. Uppskattningsvis 2 500 stridande såras eller stupar under dessa första tjugofyra timmar, 80 procent av förlusterna har hemmaarmén lidit.

Hitler blir rasande när nyheten om upproret når honom. Han beordrar Himmler att ”utplåna dem”. Det blir SS Obergruppenfuhrer Erich Von dem Bach-Zelewskis uppgift. Von dem Bach beordrar en inbrytning mot Warszawas centrum genom den västra förorten Wola. I gryningen den 5 augusti anfaller von dem Bachs trupper. Hitlers order följs till punkt och pricka, de tyska trupperna lämnar efter sig brinnande ruiner, och högar med lik.

Efter en veckas hårda strider tvingas Hemmaarméns soldater att retirera in mot Gamla stan i Warszawa. Där fortsätter striderna. Stadsdelen var ett gytter av medeltida gränder, de polska motståndsmännen slogs om varje hus, varje lägenhet, varje rum och varje centimeter. För att få bukt med motståndet satte tyskarna in tunga granatkastare, artilleri och flyganfall.

- En eftermiddag undkom jag ett Stuka-bombardemang. Hela hyreshuset som vi befann oss i rasade ner över oss och som genom ett under överlevde jag, major Witold, och sergeant Dembitski. Vi satt alla tre på en soffa när bomberna träffade huset. Allt rasade omkring oss, murbruket gjorde att vi inget kunde se. När vi öppnade ögonen fanns inget kvar. Det enda som fanns kvar av hyreshuset var en bit av golvet på första våningen, på den lilla biten med golv befann sig vår soffa. Vi gick vimmelkantiga därifrån, hand i hand över vad som några minuter tidigare varit hyreshusets tak. Vi kunde inte tro att vi överlevt.

Efter mer än två veckors intensiva strider var brinnande ruiner det enda som fanns kvar av Warszawas gamla stad. Motståndsmännen i Gamla stan var isolerade från resten av hemmaarmén. Enda sättet för dem att kommunicera med omvärlden var via kloakerna. De beordras att slå sig ut ur inringningen. Löjtnant Scibor-Rylski är den som får i uppgift att leda utbrytningen.

- Den 30 augusti fick jag order om att med en grupp om hundra man slå mig fram till Bankplatsen. Vi skulle gå genom kloakerna och sedan komma upp mitt på platsen och erövra den från tyskarna. Detta så att resten av försvararna i gamla stan skulle kunna ta sig därifrån. Vi tog oss fram till Bankplatsen och upptäckte att en av uppgångarna var blockerad, så vi hade bara en uppgång att använda. Bara ett dussin soldater kom upp ur kloakerna innan tyskarna upptäckte oss. De gav tung eld och alla stupade utom några få som lyckades kasta sig ner i kloaken igen.

Efter det misslyckade utbrytningsförsöket flyr motståndsmännen från Gamla stan via kloakerna. Hundratals drunknade i kloakvattnet från den stad de försökte rädda. Färden genom kloakerna var en hemsk upplevelse som de flesta överlevande än i dag inte kan glömma. Edmund Baranowski var menig soldat i Utpost 49.

- Jag minns de sårade, säger Baranowski. De låg på provisoriska bårar, plankor och dörrar. Skräcken lyste i deras ögon, de bad för sina liv. De bad oss att ta med dem. Men vi kunde inte, de var för svårt sårade. Det är sånt som man kommer ihåg, till denna dag. Det blev inte bättre när man kom ner i kloakerna. Skräcken var nästan paralyserande där nere, för man visste inte om man skulle komma levande ut. Det var mörkt och man kunde famla omkring i timmar, ibland i flera dagar. Man var tvungen att förflytta sig under total tystnad, tyskarna visste förstås om att kloakerna användes så de hade slitit bort brunnslocken på flera ställen. De kastade in karbidgas, granater och bensin för att ta livet av oss.

Hans tidigare så stadiga röst börjar darra, och han tar tag i bordskivan framför honom för att stoppa darrningarna i händerna. Han lyfter blicken och han befinner sig tusen mil bort, han blinkar till och en tår rinner ner för hans kind. Han tar av sig glasögonen och under koncentrerad tystnad torkar han bort tårarna. Han tar på sig glasögonen och säger återigen med stadig stämma.

- Det var så det var.

Striderna om den ruinhög som Warszawa förvandlats till förskjuts nu till stadskärnan och områdena närmast Wislas västra strand. Det är de enda områden som i början av september 1944 fortfarande är i motståndsmännens händer.

Den tyska överlägsenheten i vapen och material gör sig alltmer talande och det handlar inte längre om vem som skall vinna, utan när polackerna kommer att ge sig.

- Vi var på väg upp från Wisla med förstärkningar när vi blev beskjutna av en tysk kulspruta. Förstärkningarnas befälhavare stod precis bredvid mig, han blev träffad men inte jag. Han stod en knapp halvmeter ifrån mig. Vi slogs fram till den 19 september, då hade vi så många sårade att vi knappt kunde röra oss i husen utan att trampa på dem. Vi var snart tvungna att evakuera området, de flesta av de tyngst sårade blev kvar på Wislas strand, berättar Zbigniew Scibor-Rylski.

I början av oktober är Warszawa inte mer än en grushög och den polska hemmaarméns ledning ser sig tvungen att kapitulera. Under två månaders heroiska strider har de inte fått någon nämnvärd hjälp från sina allierade. Detta trots att den ryska armén i mitten av september befinner sig på Wislas östra strand.

Upproret varade i sextiotre dagar. Strider fördes utan avbrott från första dagen till den sista. Majoriteten av civilbefolkningen fanns kvar i staden under slaget. Skrämda av tyskarnas avrättningar och skändliga dåd under upprorets första dagar valde de flesta att riskera livet i ruinerna av sin älskade stad, än att låta sig evakueras av tyskarna. Uppskattningsvis 250 000 civila dog i striderna eller mördades av tyskarna, efter kapitulationen skickades nästan 100 000 civila till olika koncentrationsläger. Omkring 16 000 AK-soldater hade stupat under striderna, 6 000 låg sårade i källare och underjordiska valv och 5 000 saknades. 11 000 kapitulerade till tyskarna. Ungefär 5 000 av Berlings män sårades eller stupade. Tyskarna själva hade lidit förluster om omkring 10 000 stupade och 9 000 sårade, och 7 000 saknades i Warszawas rykande ruiner.

- När upproret började var vi cirka 220 man i Utpost 49, när upproret var slut levde ett knappt sextiotal. Det var så många som stupade runt omkring en, men inte en själv. Det är märkligt, som till exempel med officeren som stod mindre än en halvmeter ifrån mig. Det är helt obegripligt. Varför just han och inte jag? Vem bestämmer att han ska dö och inte jag? Tur? Ödet?

Zbigniew Scibor-Rylskie slängde sitt vapen och sin uniform. På väg till ett tyskt uppsamlingsläger för civila rymde han tillsammans med några andra motståndsmän. De fortsatte motståndskampen ända fram till krigsslutet. För att undvika repressalier från den nya polska kommunistregimen, som hade stämplat hemmaarmén som ett band kriminella, bytte han identitet och flyttade till ett avlägset hörn på den polska landsbygden. Först i början av sextiotalet flyttade han tillbaks till Warszawa och återtog sin rätta identitet.

- Jag minns en dag när en kamrat till mig gifte sig. Det var mitt under upproret, han och flickan gifte sig i en raserad kyrka. Efteråt skulle vi ha en liten fest i hyreshuset där vi var inkvarterade. Bruden gick mellan min kamrat och deras best man, plötsligt kom några granater farandes. En exploderade längre upp på gatan utan att vi hann söka skydd. Vi klarade oss alla oskadda utom bruden. Hon träffades av en granatskärva i tinningen; hon dog omedelbart. Denna livsglada och underbara unga flicka! Varför just hon?

Edmund Baranowski i dag.

Edmund Baranowski hamnade i tysk fångenskap och satt av resten av kriget i ett tyskt fångläger. Han återvände till Polen efter kriget, han blev gripen av kommunistregimen för sitt medlemskap i hemmaarmén. Han förhördes men lyckades bluffa sig ut ur fängelset. Han studerade vid universitetet i Warszawa och blev byggingenjör.

Båda är i dag engagerade i Warszawaupprorets veteranförening, som länge har kämpat för att den polska staten skall hedra Warszawaupproret med ett museum. En kamp som i år, på 60-årsjubileet av Warszawaupproret, äntligen givit resultat: den första september i år invigdes nämligen Warszawaupprorets museum.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.