Mörkrets kontinenter
Av Björn Gustavsson

I "Läsebok för folkskolan" - för hundra år sedan huvudlärobok för svenska skolbarn - speglas tydligt hur rådande mentaliteter reproducerats för att smidigt infoga de unga i samhället.

Den över tusen sidor tjocka läseboken, med en Bibels utseende, inleds med en apostrofering av Gud ("Hvem gjorde skyn så klar och blå/ och ängens mark så grön?") och fortsätter med en vindlande färd genom olika discipliner - främst behandlas historia, geografi, naturkunskap och skönlitteratur.

Hundra år senare fungerar denna volym kanske bättre som en lärobok om det förra sekelskiftets moral och visioner. Här skall ges bara ett exempel - nämligen hur Afrika beskrivs för skolbarnen. Efter en målande rundmålning av Afrikas natur ("med på många ställen osundt klimat") övergår läroboksförfattaren till att beskriva människors tillvaro på denna främmande kontinent.

"Lika fågelbon ligga infödingarnes små byar gömda i dessa vidsträckta skogar. Här bo dessa naturbarn utan kläder, utan bildning, nästan utan religion. De hafva mycket få och små behof. En spetsig käpp tjänar dem till spjut; tvenne käppar, gnidna mot hvarandra, skaffa dem eld, och femtio sammanbundna käppar bilda deras boning. Den från träden afskalade barken utgör deras beklädnad, och de från dem afplockade frukterna skänka dem föda. /- - -/ Afrikanen på det inre af Östafrikas högland har djupt mörkbrun hud, som öfver allt är tatuerad i rutor med fina figurer inuti. Han är godmodig och fredlig. För dåligt beväpnad att kunna gå på jakt lefver han uteslutande af växtrikets alster. En kort tid af året lifnär han sig med vilda frukter och örter, men hans förnämsta föda utgöres af ett smaklöst sädesslag, som han odlar, pressar i mortlar och sammanrör med vatten till en tjock gröt. Tvenne gånger om dagen pressar han i sig denna smaklösa deg, som han med händerna öser in i munnen. Hans nästan enda sysselsättning är att odla denna säd. Därvid går han till väga på ett besynnerligt sätt. Sedan han utsett åt sig en plats i skogen, klättrar han upp i ett träd, hvars grenar han afhugger medelst en liten hemgjord yxa. Genom löfhögen vadar han sedan till nästa träd, som han behandlar på samma sätt. Sedan han sålunda sköflat träden på ett så stort område, som han anser vara behöfligt, tänder han eld på de nedhuggna grenarna och bränner dem till aska. När de första regnen mjukat upp jorden, arbetar han den med sin hacka och utsår därpå några göpnar sädeskorn. Därmed är jordbruksarbetet för året afslutadt, och arbetaren kan sofva på sina lagrar, till dess regntiden är förbi. /- - -/ För öfrigt gör östafrikanen ingenting. Hans hustru är mjölnare och bagare. Hon arbetar strängt för att reda till födan åt sin man. Till belöning får hon afsides intaga sina måltider. /- - -/ Men allt kan blifva annorlunda. Intet finnes, som kan hindra Afrika från att intaga en plats bland de bildade landen. Engelsmän, fransmän, tyskar, portugiser, italienare och belgier vilja rycka till sig delar af Afrika för att få en afsättningsplats för sina alster. Kristna kyrkor och missionssällskap söka att i de svartas världsdel sprida kristendomens välsignelser. Uti det arbetet deltager äfven den svenska kyrkan, som har missionsstationer i Natal och Zululandet. På detta sätt utsättas allt flera och flera delar av Afrika för bildade folks inflytande, och det synes endast vara en tidsfråga, när äfven Afrika får glädjas över kristen odling."

Detta lovprisande av den egna kulturen med motsvarande misstänkliggörande av "de svartas världsdel" är alltså formulerat bara några årtionden innan "de bildade" folken (förutom att inveckla sig i ett världskrig) i stället förlorar terräng i Afrika och den inhemska befolkningen i område efter område frigör sig från kolonisatörerna och deras "civilisatoriska" inflytande.

Som en intressant parallell kan noteras hur Norrland i samma bok skildras likt ett Afrika vars framtid helt beror av vit kolonisation. I geografiavsnittet beskrivs hur Lappland norröver blir allt tystare och allt ödsligare - men här och var (tröstfullt nog!) syns väldiga rökpelare stiga mot himlen… "Det är odlingen, som allt mer nalkas polen, och som med eld röjer skogen ur vägen för plogen. Det är nybyggaren, som vandrar upp mot ödemarkerna, i det han tränger undan lappen. Allt mer och mer viker nomadfolket undan med sina hjordar mot fjällen."

Ännu på 1960-talet framställdes i skolans läroböcker Afrika som en tidlös djungel med djurlika negrer i primitiva hyddor. Mera i detta ämne kan läsas i en nyutkommen bok om Afrikabilden i svenska skolböcker, utgiven av Mai Palmberg på Nordiska Afrikainstitutet.

Än i dag framställs Afrika som en kontinent där civilisationen ännu ej fått fäste, där epidemier, barbariska inbördeskrig och ändlösa katastrofer tillhör vardagen, och där befolkningen är i behov av än mer hjälp från väst för att kunna leda sina länder fram mot åtminstone embryonal demokrati.

Att det fanns utvecklade samhällen i Afrika långt innan Stockholm grundades glöms lätt bort.

I Dagens Nyheter rapporterade nyligen Henrik Tideman från Guinea och skrev att "kaos blivit ett permanent tillstånd i Västafrika" och att utbildade människor var lika vanliga som vattenkranar.

Tala om herremansironi och kolonialperspektiv!

Eftersom rapporteringen från Afrika generellt är så ensidig är det föga förvånande att människor obekymrat kan odla de fördomar som grundlagts redan i skolan. När Sida nyligen lät ett opinionsinstitut undersöka svenskarnas uppfattning om Afrika framkom att majoriteten betraktade det som en mörkrets kontinent, befolkad av fattiga stackare utan egna utvecklingsmöjligheter. De flesta gissade att bara tio procent av afrikanerna kan skriva och läsa - i själva verket är siffran åttio procent. Nära hälften av svenskarna ansåg dessutom att afrikaner är mindre intelligenta.

För hundra år sedan lovprisades en utveckling där vita kolonisatörer erövrade landområden där indianer, samer och andra outvecklade folk levde.

I dag är situationen en annan - men ändå inte helt olik. Den amerikanska livsstilen säljs worldwide, precis som Coca-Cola.

De kulturer som inte anammar västvärldens normsystem misstänkliggörs regelmässigt. Folk och länder som inte utvecklas i takt med oss anses behöva integreras för att bli "fullvärdiga medlemmar av det internationella samfundet". Förenta Nationerna har, under USA:s hegemoni, allt mer blivit ett forum för marknadsekonomiska lagar (det land som inte avreglerar och inför västvänliga normer ges ingen hjälp av Världsbanken). De kulturer som värnar sin särart och vägrar anpassa sig till "världssamfundet" misstänkliggörs.

Vid varje tillfälle då västmakterna under senare år försökt rättfärdiga ingripanden gentemot länder som Irak och Serbien har detta föregåtts av en retorik som haussat upp den egna kulturens grundläggande värderingar och framställt alla avvikelser som en fara för demokratin och framtiden.

När främmande kulturer svartmålas och det egna samhällets förträfflighet i motsvarande mån idealiseras finns dock anledning att se upp.

Ideologisk likriktning - av vilket slag den än vara månde - utgör alltid en larmklocka.

Vad kan vi lära av skolboken från 1899?

Att klockorna rört sig men att tiden samtidigt stått underligt stilla.