ÅRGÅNG 2 NUMMER 7 — 15 OKTOBER 2001 | ||||||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Det
är skulpturerna som tilltalar
Jag har besökt Botero-utställningen på Moderna Museet och jag vet inte vad jag ska tycka. Jag är på intet sätt en utbildad konstkritiker och kan här därför bara ge min ytterst icke-sakkunnigt subjektiva bild av utställningen.
Den colombianska målaren och skulptören Fernando Botero målar svällande former i naivistisk stil. Bilderna skildrar människor och stilleben. Det som kännetecknar Botero är väl den rundhet som hans figurer utstrålar. Till och med apelsiner lyckas han måla så att de ser knubbiga ut. Människorna hos Botero är egentligen inte feta figurer utan snarare uppsvällda. Deras svällande kroppar påminner om ballonger som har blåsts upp för hårt. Händer, fötter och ansikten är en väldigt liten del av figurerna som helhet. På många sätt liknar detta den sorts bilder som brukar finnas till försäljning, antingen färdiginramade eller som billiga vykort. Det är en form av måleri som kan tilltala många. Det är ganska menlösa bilder som samtidigt har ett personligt anslag. Man ser att det är Botero som har målat dem, och det är ju alltid roligt när man känner igen en stil och kan sätta namn på sin upplevelse. Det finns en tavla som är lite annorlunda men ändå så typisk. Den föreställer flygande djävlar mot en mörk bakgrund. Djävlarna ser ut som vuxna keruber med horn, vilket ger det hela något av en barnkammarkänsla.
Skulpturerna däremot tilltalar mig. De sväller på ett groteskt sätt men lyckas ändå finna någon form av harmoni i sina former. De får mig att vilja klappa och stryka över dem för att följa deras former. Där ”fungerar” de svällande formerna. Skulpturer som tilltalar handen likväl som ögat är mina favoriter faktiskt.
Ska man gå och se utställningen? Tja, Moderna Museet är ju alltid värt ett besök och då kan man passa på att se Botero men att gå särskilt för att se den utställningen är slöseri med tid. |
|||||||||
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||||||
|