ÅRGÅNG 2 NUMMER 7 — 15 OKTOBER 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Ett
annat perspektiv på livet Det är dags för dagens första bön och meditation. Jag befinner mig i Watpunyanuntaram som är ett buddistiskt tempel i Thailand. För tre veckor sedan kom jag till Bangkok för att arbeta på ett barnhem men av olika skäl blev det inget arbete och i stället fick jag en månads semester. Jag har bott hos en thailändsk vän och råkade vid något tillfälle nämna att jag var intresserad av att lära mig meditera. Min vän blev då eld och lågor och hjälpte mig att ordna så jag fick besöka detta tempel som han tidigare haft kontakt med. Vi kom hit på eftermiddagen och togs emot av Ajarn Manob, en munk som min vän haft som lärare. Han visade oss runt i trädgårdarna utanför tempelbyggnaden. Det var otroligt vackert och man kunde genast känna lugnet komma över en. Vi gick till hyddan som munken bodde i och satte oss på hans veranda. Han berättade om grunderna i meditation, hur man ska sitta, andas och göra för att inte tankarna ska flyga iväg. Då ingen i templet kunde engelska fick min vän översätta att vad som sades. Vi gick vidare och fick träffa en annan munk som började berätta för mig om buddismen. Jag hade glömt det mesta som jag lärt mig i skolan och tyckte det var väldigt intressant. Men när han sedan tog fram en bandspelare och bad mig upprepa allt han hade sagt och tala om vad jag lärt mig fick jag tunghäfta och visste inte alls vad jag skulle säga. Det kändes som att vara tillbaka på skolbänken igen. När det blivit kväll och min vän skulle åka hem blev jag presenterad för en kvinnlig professor som kunde tala engelska. Hon var där för att studera den undervisning som bedrevs i templet. Hon var mycket trevlig och hjälpte mig att komma till rätta. Tillsammans med en annan grupp som var där gick vi till templet på kvällen för att be och meditera. Vi fick även se en film om buddismen och templets historia. Tyvärr förstod jag inte så mycket. Vid halv nio tände vi ficklamporna och gick tillbaka till vår sovsal. Då jag var den enda utlänningen fick jag hela tiden nyfikna blickar och när vi kom tillbaka till vår sal kom två nunnor till oss och ville prata. Beautiful, beautiful. I love you, sa den ena och kramade min hand. I’m amazing little nun. Och sen tog hennes engelska ordförråd slut. Mitt eget ordförråd av thai var inte mycket större. De få fraser jag kunde hade alla med mat att göra, då äta varit ett av de stora nöjena när jag varit i Bangkok. Men med hjälp av professorn lyckades vi föra en kort konversation. Den ena nunnan frågade huruvida jag kunde sitta som man skulle framför en munk, och visst kunde jag det, men varför hade ingen sagt att man skulle göra så tidigare? Jag upptäckte så småningom att det var många regler som man skulle följa som jag inte haft en aning om. Efter att ha samtalat med en munk ett tag, med professorn som översättare då hans engelska var nästan lika begränsad som min thai, ber han om mitt telefonnummer och min adress. Då blir jag lite förlägen. Men han är ju trots allt munk så jag skriver ner det på en lapp och går fram för att lämna över det. Då stoppar han mig och jag förstår ingenting. Tror först att jag måste sätta mig på golvet. Att man som kvinna inte fick röra vid en munk hade jag hört men fick sedan även förklarat att vi inte får röra vid samma sak samtidigt utan jag måste lägga ner lappen på marken för att han sedan ska kunna ta upp den. Mer än en gång hände det att jag inte visste vilka seder som gällde men jag blev hela tiden bemött med förståelse. Under resten av dagarna läste jag om buddism, mediterade och fick pröva på yoga. Allt var mycket annorlunda och nytt för mig. Två gånger om dagen åt vi. Klockan 07.00 och klockan 11.00. Maten bestod av en mycket god buffé som människor i trakten lämnade till templet varje dag. De äldre nunnorna var oroliga att jag inte fick i mig tillräckligt med mat och kom flera gånger och gav mig frukt och bröd som de lagt undan till mig, och när kvällen kom var jag faktiskt ganska hungrig. Alla mottog mig med värme och glädje. Jag har aldrig känt mig så lugn och fridfull i hela mitt liv. Trots att jag bara var där i tre dagar så fick jag ett annat perspektiv på livet och en känsla av att det inte behöver vara så svårt som vi ofta gör det. Nästa gång ska jag stanna längre men ska då kunna mer av språket. Munken som undervisade mig frågade vid något tillfälle om jag inte skulle bli nunna, men riktigt så långt är jag inte beredd att gå… ännu.
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|