ÅRGÅNG 2 NUMMER 7 — 15 OKTOBER 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Läst Det är inte var dag som en seriös bok i ämnet satanism når den svenska publiken. Genren är till randen fylld med amerikanska pocketböcker som är undermåliga på så många plan att det bär för långt att beklaga sig över dem här. Satanismen är värd en seriös behandling, inte för att de föreställningar och livsåskådningar som spirar därur är särdeles aktningsvärda. Ibland är satanism helt banalt en fråga om att ha mörkrets furste som en ursäkt för att få ägna sig åt sexuella utsvävningar i en exotisk miljö. Men vissa av de grupperingar och individer som vänt sig till ondskan under historiens gång har faktiskt gjort det av en seriös anledning. Man har varit missnöjd med den konventionella religionens doktriner. I den bemärkelsen är den satanistiska retoriken svidande samhällskritik, som har sin givna plats i idéhistorien. Det är därför särskilt glädjande att läsa Arlebrand/Wallins Den onde. Boken ger en bra översikt utan att vara ytlig, och den går djupt in på de historiska aspekterna av ondskan. Vissa resonemang blir stundtals lite svävande och delar av den information som författaren låter stå som sanningar är i själva verket föremål för debatt. I samma anda generaliserar författaren på ett sätt som i och för sig inte är felaktigt, men där halva eller modifierbara sanningar tillåts konstituera hela. Författarens språk lämnar lite övrigt att önska, vilket ibland gör resonemangen en aning otydliga och till synes förenklade. Under läsningen förvånas jag över författarnas gedigna faktakunskaper, och även spännvidden av de ämnen och företeelser som tas upp är imponerande. Boken innehåller faktarutor och intervjuer som komplement, ett riktigt bra sätt att lyfta ut information som hade gjort boken tungläst om det bakats in i brödtexten. Mig veterligen existerar det inte en liknande bok på svenska, och nu när vi har Den Onde, finns det heller inget behov av en sådan. |
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|