ÅRGÅNG 2 NUMMER 7 — 15 OKTOBER 2001
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses



Prosa
Var är mina proppar?!
Av Björn Gustavsson

”Frisk till hård västlig vind, mot natten ökande till kuling och vridande till nord femton meter i sekunden”…

Egon Sirius lyssnade spänt till eftermiddagens sjöväderrapport. En blek höstsol sjönk över den närliggande kyrkogårdens rödflammiga lövmassor. Herr Sirius betraktade färgspelet och anade att det ståtliga fyrverkeriet snart skulle vara förbi.

När det var dags för nyheterna stängde han av radion. Klockan sexton upphörde i vanlig ordning hans intresse för yttervärlden. Nu var det bara ett som gällde: avslappning inför natten…

Som vanligt inledde han med en liten eftermiddagskonsert. Han bläddrade mellan konvoluten i sin lilla skivsamling. Efter moget övervägande hade han valt ut fem skivor, vilka han nu placerade på den automatiska skivväxlaren. Den på sin tid hypermoderna grammofonen var tillverkad i mahogny och en verklig praktmöbel.

När detta var avklarat iklädde han sig sin grävlinggrå nattrock, som han ärvt efter fadern, varpå han lade sig till rätta i den breda soffan. För var dag sjönk han allt djupare ned i de knarrande resårerna. Med tiden hade en behaglig grop uppstått, perfekt modellerad efter hans kropps konturer. Den vänliga soffan tycktes vilja göra allt för att hans trötta lemmar skulle få en så behaglig vila som möjligt. Det var en soffa som ur djupet av sina fjädrar var inställd på att tjäna sin herre. Det var en soffa som inget annat ville än att bereda honom bästa tänkbara avkoppling.

Han drog över sig den blå yllefilten, så att den nådde ända upp till hakan, och pustade förnöjt.

Pickupens svängarm gnisslade och jämrade sig, ja hela maskineriet kved och knarrade - innan slutligen en flodvåg av musik vällde ut i rummet och spolade med sig alla sekundmeter och samtidigt även kioskbutikens sura kassörska.

Egon Sirius blundade. Han blundade och lät sig sköljas ren av gregoriansk körsång. Katedralliknande valv tecknades för hans slutna ögon. Munkarnas entoniga hymner flödade likt dunkelt glödande ljus mellan tusenåriga stenpelare…

Konserten avslutades i sedvanlig ordning med Mozarts ”Ave Maria”.

Medan han lyssnade mindes han när hans mamma satt vid pianot och spelade just denna melodi…

Det var som om orkestern med ens förmått öppna en väg tvärs genom tiden, ja som om tiden smält samman och mistat sin vikt, och när han nu betraktade modern, så nära intill, alldeles levande, var det, tänkte han, samma underverk som när allt vatten delade sig och Moses torrskodd kunde gå genom havet. Ja, musiken var såsom havet, tiden vek undan och försvann när man lyssnade till den…

När nålen började raspa reste han sig med tårfyllda ögon och stängde av grammofonen.

Han kände sig behagligt sömnig. Helst skulle han ha velat ta sig en tupplur, men av erfarenhet visste han att han inte fick bli liggande. Då riskerades nattsömnen. Först vid elvatiden var det dags. Då brukade ett av de bästa insomningstågen komma inrullande…

Nu, när klockan närmade sig sex, var det dags för kvällsvard. Egon Sirius sade sig att det var just ”kvällsvard” som vankades. Så hade alltid hans mamma sagt. ”Kom nu, Egon, det är kvällsvard.” ”Här får du, lille Egon.” Han behöll nattrocken på och släntrade ut i köket, barbent men med mjuka tofflor.

Medan han ställde fram bröd och pålägg talade han högt för sig själv. ”Jaha, där har vi osten…” ”Fullkornslimpan som förbättrar din hälsa… hur i hela fridens namn vågar ett bageri utställa sådana löften?”

När allt var klart tände han stearinljuset och ställde sig bakom stolsryggen med knäppta händer. Som vanligt inledde han med att sjunga den korta psalmversen:

”Så håll utöver mig än Din hand,

O, Fader god utan like,

och låt mig växa för livets land,

som är Ditt himmelska rike!”

Därefter rabblade han sin bordsbön. Efter avslutningsorden ”i Jesu namn till bords vi gå” utropade han ett högljutt ”Amen!”, varpå han raskt satte sig och överblickade det dukade bordet.

Han inledde med att mumsa i sig några kavringsbröd med prickig korv. Skivorna var rejält tilltagna, som i ett hederligt gammalt bondkök. Var det något han inte snålade med, var det just korven. Måltiden avslutades med wienerbröd och varm chokladmjölk.

Alltsammans smakade utmärkt. Att i lugn och ro äta kvällsvard var bland det bästa han visste.

När chokladmjölken var uppdrucken blev han sittande på sin röda pinnstol.

Han längtade efter sin mor. Han längtade så starkt att han kände doften av nygräddade bullar… Han mindes hur han kom hem på eftermiddagarna och hon bjöd på varma kanelbullar. Han kunde ännu minnas hur härligt det doftade när bullplåten lyftes ur ugnen. Och så glad hon varit! Aldrig ett ont ord från den människan! Hon sjöng och gnolade och var lika vänlig vare sig hon bakade, städade eller satt och stickade. Emellanåt tittade hon upp med sina varma, kloka ögon.

Han tuggade i sig ytterligare ett wienerbröd. När han var färdig rätade han på ryggen och satt blickstilla. Efter en stund lät han som vanligt avhöra en liten rapning. Han hade läst att man borde rapa efter varje måltid om man ville undvika cancer i magsäcken, och före rapningen ville han därför ogärna lämna bordet.

Eftersom det var torsdag tog han itu med att vattna blommorna. Sedan läste han i den tjocka volymen ”Västvärldens allmänna konsthistoria”. Han satt i länstolen med boken upplagd på sekretären. Båda möblerna hade han fått efter sin morfar. Han kunde ännu minnas hur den ödmjuke mannen satt där i sitt vita, spretiga hår och med glasögonen på näsan fördjupade sig i de bibliska skrifterna. Egon Sirius hade gång på gång försökt att ta sig igenom morfaderns Bibel men hade utmattad tvingats ge upp redan i Första Mosebok. (Skuldmedvetet läste han ibland åtminstone delar av Bibeln, litet här och litet där, i den mån han orkade.)

Läsningen av den tjocka konsthistorien gick långsamt. Han klarade sällan mer än några sidor i timmen. Bara att titta på bilderna tog sin rundliga tid. Dessutom behövde han emellanåt stanna upp och begrunda det han läste. Eller så luktade han på papperet och funderade på hur det hade gått till när boken tillverkades.

Ännu hade han dock inte givit upp sina konststudier. Han ville verkligen tillägna sig åtminstone grundlinjerna inom konsthistorien. Han hade lovat sig själv att ta sig igenom den tjocka boken. Hans mamma hade alltid betonat hur viktigt det var med just bildkonsten; att det var nyttigt för människan att betrakta vackra bilder. Herr Sirius hade redan lånat om boken fem gånger. Trots att han haft boken i ett halvår hade han ändå inte kommit längre än till tidig renässans.

Det gick trögt även denna kväll. Han försökte följa pekfingret, men tankarna gled iväg, och till slut gav han upp.

När konsthistorien blev honom övermäktig tog han fram en av sina allra käraste klenoder: en gammal läsebok, inslagen i rött skyddspapper.

Texterna var lättlästa och de vackra färgillustrationerna lockade honom att meditera kring de lantliga scener som här framställdes med sådan utsökt lockelse.

Han läste texten med stor andakt, som vore den hämtad ur något av evangelierna:

”Kusken kör. Hästen springer. Sömmerskan syr. Hon fållar. Elden brinner. Den värmer. Katten sover. De trötta vila. Den hungrige äter. Den törstige dricker. Att leka roar. Att arbeta stärker. Snö har fallit. Det har fallit snö. Det är slädföre. Det fattas pengar. Det kommer främmande. Det blåser. Det klarnar. Månen och stjärnorna synas. Floder och sjöar frysa. Leve konungen och fosterlandet!”

Läseboken, tjock som en Bibel, var den bästa han hade.

Han bläddrade litet villrådigt, tills han fastnade för Vesuvius. Man såg tydligt kratern på denna detaljrika litografi. Det rykte kring toppen, men någon lava verkade inte ha slungats ut. Det kanske var normalt att det rykte här på Vesuvius. Men lite oroväckande var det likafullt.

Det var länge sedan han hade läst avsnittet om Italien. Han mindes åter sin längtan till detta land och började glupskt läsa:

”Italienaren lefver en stor del af sitt dagliga lif på gatan. Han tycker nämligen mer om fria luften än om en trång stuga, och, då han ofta saknar gårdsplan, tager han sin tillflykt till gator och torg. Därför sätter han hvarje dag bord och stolar framför huset, boden eller verkstaden, och utanför dessa förrättar han, så vidt möjligt är, sitt arbete om dagen, och om aftonen mottager han där besök af sina bekanta.”

Egon Sirius tyckte sig redan ha anlänt till den charmiga lilla staden. Han fann ett ledigt bord på tavernan nere vid hamnen, där han nu, inbäddad av mjukt, persikofärgat skymningsljus, drack ett mustigt rödvin. Barnen spelade fotboll medan fiskegubbarna under muntert samspråk knöt sina nät. Behagfullt tillbakalutad betraktade han kameliablommorna och heliotroperna. Han lät blicken vila vid de blommande apelsinträden, vilkas frodiga lövverk penslades av solens sista strålar.

Men nästa textstycke suddade ut tavernan och hamnen och förflyttade honom i stället upp i olivlundarna, som omgav den lilla kuststaden. Han läste:

”Vanligen bära de bördorna på hufvudet. Det är märkvärdigt att se, med hvilken färdighet italienaren kan bära på detta sätt. Kvinnorna gå på bara fötter äfven utför branta sluttningar med vattenkrukan liksom fastväxt på hufvudet. De prata, de vända sig hastigt om, de ila framåt, men vattenkrukan står lika säkert. De börja också öfva sig i god tid. Knappt är flickan fyra år, förrän hon får sin egen lilla vattenkruka. Med denna går hon till källan rak i ryggen, med viktig min och värdiga steg.”

Med solen brännande i ryggen vandrade han uppför en torr, sandig sluttning. En skara kvinnor passerade, alla med meterhöga krukor på huvudet. Förbluffad iakttog han med vilken snabbhet de tog sig ned längs den steniga och faktiskt väldigt ojämna stigen. De var viga som berggetter. Bäst han stod där och betraktade kvinnornas silhuetter mot det blåa havet hörde han lätta fötter trippa förbi. Här kom en eftersläntrare; en mörkögd liten skönhet på kanske fem år som kaxigt bar en jättekruka på sitt lilla huvud. Han ville sträcka ut en hand, han ville erbjuda sin hjälp - men så insåg han att han inte kunde ett ord italienska. Och genast försvann både flickan och olivdungen. Inte heller solen fortsatte att lysa. Besviken blickade han in i skrivbordslampan.

Vid åttatiden lagade han till litet humlethé. Sin vana trogen drack han högst en halv mugg; om han drack mer fanns det risk att han måste kissa mitt i natten. Av erfarenhet visste han att det var näst intill omöjligt att somna om efter ett nattligt toalettbesök, hur trött han än var.

Egon Sirius brukade varje höst få sig tillskickat ett stort paket med humlekolvar, väl inslaget av hans alltid lika snälla och förstående gamla moster; en människa som aldrig någonsin gjort honom besviken.

Medan han rörde ut honungen betraktade han lojt utsikten mot gatan. Bilar for av och an, alla med små vita avgassvansar; människor hastade hit och dit mellan anskrämliga hyreshus; en blåvit Domuskasse fladdrade mellan grågröna häckar…

När så vinden tog fatt i plastkassen och hastigt förde den rätt upp mellan husväggarna blev han på nytt orolig för sin lille vän borta i Järnvägsparken.

Sedan en tid besökte Egon Sirius dagligen en ekorre som bodde i denna centralt belägna park. Till en början hade den varit en smula reserverad, men numera kom den genast framrusande, som om den inte gjort annat än väntat på hans återkomst. Den var så glad, den hoppade upp i hans famn, den strök sig mot honom, vädrade med sin lilla nos och blinkade så förtroligt. När den låg utsträckt på armen brukade han prata med den och bära den ett stycke. Den tyckte om att bli buren, den blev så lugn och avslappnad, det hände till och med att den blundade.

Egon Sirius hyste oändlig ömhet för den näpna varelsen, som han uppfattade som närapå en liten människa. Han strök den över ryggen, han kliade den bakom öronen, och han lät den äta sockerkaka direkt ur handflatan. Just sockerkaka fullkomligt älskade den.

Just i dag hade han för omväxlings skull bjudit på hasselnötter. Eftersom han månade om den lilles hälsa hade han köpt biodynamiskt odlade nötter. Ekorren hade slukat dem med glupande aptit och när påsen var tom hade de bruna små ögonen blivit så sorgsna…

Herr Sirius öppnade balkongdörren. Luften var kyligare, vinden rev och slet i trädkronorna. Det kom för honom att han kanske borde locka med sig ekorren hit till lägenheten.

Han hämtade en korg att bära sin lilla vän i, lade dit en varm tröja, och letade rätt på en ficklampa. Men i tamburen hejdade han sig. Hans lilla kamrat kanske inte alls skulle uppskatta tryggheten och värmen här inne. Den kanske skulle betrakta hyreshuset som något fasansfullt…

Det var omöjligt att veta hur man bäst kunde vara till hjälp.

Maktlös föreställde han sig hur ekorren nu ängsligt satt i den mörka parken och lyssnade till den kusligt vinande blåsten. Grenarna vajade, kanske vågade den inte ens röra sig. Troligen skulle den inte kunna sova på hela natten. Han var inte ens säker på om den hade någonstans att bo, eller åtminstone ett hål att krypa in i och där den i alla fall tillfälligt kunde få vara ifred.

Ju mer han tänkte på sin ekorre, desto oroligare blev han. Säkert levde den under förfärliga förhållanden. Dessutom stördes den säkert av taxistationen, som låg alldeles intill och där bilarna körde dygnet runt. Och hur reagerade den när de långa godstågen kom dundrande mitt i natten? Kunde den förresten hålla sig tillräckligt varm nu när vintern var i antågande? Hade den hunnit samla tillräckligt med mat? Och om den hade gjort det: Vad hände om något annat djur roffade åt sig detta livsviktiga förråd?

Han greps så fullkomligt av ekorrens okända liv att han nu tydligt såg den framför sig. Ensam och ångestfull satt den hopkurad och skalv i en grenklyka, högt högt över marken. Det var mörkt, det var blåsigt, och runtom dånade bilarna högljutt av och an.

Inga vänner hade den, inga släktingar, ingenting att roa sig med… Förmodligen var den dödligt uttråkad av att hoppa runt mellan de fåtaliga träden, dygnet runt omgiven av en smutsig, larmande och aldrig tystnande stad…

Tänk om han skulle ta hand om den och sedan släppa den fri långt ute på landsbygden? Nej, den skulle nog känna sig vilsen och kanske bli än mer förtvivlad. Och möjligen skulle andra ekorrar komma hoppande, kanske rentav jaga den, eller i värsta fall döda den…

Egon Sirius beslutade att följande morgon uppmuntra den lille stackaren med en påse solrosfrön, som den tyckte så mycket om.

I förhoppning om en stunds sinnesfrid sjönk han ned i fåtöljen och lät blicken vila på den pampiga oljemålningen, vackert inramad i guld och belyst av en lampett som var guldfärgad även den. ”Solnedgång över Nuolja” hette tavlan. Han hade köpt den av en kringresande konstnär som berättade att han var känd till och med i Amerika. Den pratsamme och vänlige konstnären hade till slut accepterat att sälja den värdefulla tavlan för bara halva priset.

Egon Sirius kunde omöjligt se sig mätt på detta lappländska paradis, med en brusande älv i förgrunden. Den pampiga solnedgången spred ett rött skimmer över himlen. Alltsammans var fångat av en sann konstnärs blick för det magiska i naturen…

Han föreställde sig att han vandrade mellan de skira fjällbjörkarna; att han gick omkring där i sommarkvällen och att det var alldeles tyst; kanske bara en och annan fågel som sjöng längs sluttningen.

En biltuta brölade ute på parkeringen. Han gick fram till fönstret. Den ena bilen efter den andra gasade högljutt. Ilsket glodde han på de människoliknande skuggor som klev ur fordonen och försvann mot husen. Ända tills det åter blivit lugnt stod han där bakom rutan och blängde.

Knappt hade han återfått sinnesron förrän det hördes larm och skrål från grannlägenheterna. Den unge snickarlärlingen ovanpå trampade återigen runt i sina träskor. Vattenklosetter spolade, avloppsrör brusade. Någon hamrade med täta, frenetiska slag, tystnade en stund, som för att dra uppmärksamheten än mer till sig, och fortsatte sedan med hiskliga bankningar. Dessutom dundrade ideligen hissmotorn, som om husets alla invånare oupphörligt åkte upp och ned. Mörk av oro gick herr Sirius omkring i sin lägenhet och noterade alltsammans.

Framåt niotiden blev det ännu värre. Då inträffade det som han ständigt bävade för. Stereon i lägenheten snett nedanför slogs på. Herr Sirius tog sig för pannan och gick ut i tamburen. Popmusiken ekade även ute i trapphallen. Obönhörligt fortplantades basgångarna genom husets lättbetong. Han kunde lika gärna ha bott i ett hus gjort av papp…

Första gången stereon slogs på hade han blivit vettskrämd. Det var rena överfallet: han rånades och bestals på den tystnad som han hade rätt till och som han faktiskt betalade månadshyra för. Han hade vänt sig till apoteket för att diskutera hörselskydd. En vänlig dam hänvisade till byggnadsarbetareförbundet. Där hade han beställt ett par rejäla öronskydd, marknadens bästa enligt en rad tester eftersom de var avsedda att skydda vid dynamitsprängningar.

Men när han äntligen fått sina lurar visade det sig att de klämde åt så hårt kring öronen att han inte kunde ha dem på. Han ringde byggnadsarbetareförbundets materielavdelning och fick beskedet att man självklart måste bära hjälm när man använde dessa hörselskydd. Arbetade han utan hjälm? Fanns det inget skyddsombud på platsen? Var arbetade han förresten?

Egon Sirius, som inte ville bära hjälm inomhus (där gick gränsen), stod kvar i tamburen och vred maktlös sina händer. Popmusiken fortsatte med oförminskad styrka.

Djupt kränkt stegade den magre herr Sirius fram och åter genom tamburhallen, likt ett tovigt gammalt lejon, instängt i sin bur. Slutligen ringde han den kommunala störningsjouren och meddelade att han inte längre uthärdade sina hänsynslösa grannar. Jourhavande expedit sade sig känna igen Egon Sirius röst och rådde honom att inte ringa fler gånger, i synnerhet som tidigare mätningar hade visat att ljudnivåerna i det aktuella huset låg klart under gällande gränsvärden.

I stället för förståelse möttes Egon Sirius av nonchalans och slutligen öppet hån… Han gav upp, avslutade samtalet och äntrade sorgsen badrummet. Han ställde sig att betrakta sitt långsmala, aningen insjunkna ansikte, med stora mörka leverfläckar på den rynkiga pannan och med ett tätt nät av blodkärl spunnet kring näsan. Det var en hemsk syn; han vände bort ansiktet och ville genast glömma vad han sett.

Raskt började han göra i ordning plastbyttorna. Först skulle de fyllas med vatten, därefter måste temperaturen justeras. I den stora, röda, skulle det vara tjugofem grader, i den mellanstora femton, och i den lilla orange baljan trettioåtta grader. När han var färdig ställde han fram pallen, drog av sig strumporna och sänkte omständligt ned fötterna i de olika kärlen, allt enligt en noga fastställd turordning. Fotbad med omväxlande kallt och varmt vatten befrämjade sömnen. De gånger han slarvat med denna vattenkur hade han inte sovit en blund. Sedan dess gick han aldrig och lade sig utan att dessförinnan ha preparerat fötterna.

Bäst han satt där och skvalpade med fötterna i sina olika byttor tilltog musikens dunkande i väggarna. Herr Sirius vred på vattenkranen för fullt, i hopp om att det strilande vattnet skulle bilda en skyddande ljudgardin. Men de tunga basgångarna hördes likafullt, tvärs genom det forsande vattnet.

Han torkade omsorgsfullt fötterna, pudrade litet mellan tårna, satte på sig sovsockorna och stängde sedan alla dörrar i riktning mot trapphuset.

När detta var gjort hakade han som vanligt upp plastlinorna för fönstren. Det var en ren säkerhetsåtgärd - ifall han skulle gå i sömnen (sådant kunde man aldrig veta!) och kanske få för sig att fönstret var en dörr… Men försökte han forcera det här stängslet skulle han nog hinna vakna…

När linorna var ordentligt fastspända kröp han i pyjamasen och lade sig till rätta. Han försökte att inte tänka på musiken, som nu - tack och lov - hördes aningen svagare. Men snart skulle nog volymen vridas upp igen.

Tillfälligt var det åtminstone drägligt lugnt. Men herr Sirius vågade inte lita på denna bräckliga tystnad. Den var som skör nyis och kunde när som helst brista…

Bortsett från det brummande kylskåpet var det märkvärdigt tyst. Med iver och misstänksamhet lyssnade han till den spröda tystnaden, förvissad om att den när som helst skulle komma att förstöras.

Nu kom fler ljud. Han kunde inte göra klart för sig vad det var för ljud. Efter en stund hördes ett olycksbådande mullrande, entonigt men olycksbådande. Han höll upp handflatorna bakom öronen.

Var det möjligen avloppsrören som dånade så infernaliskt?

Men så här högt brukade de väl ändå inte låta? Eller var det för att någon tappade upp badvatten? Med ens blev han osäker.

Dånade rören mer än vanligt eller gjorde de det inte?

Han blev nästan lugnad när dånet följdes av stimmiga röster från andra sidan väggen. Det var inne hos Larssons. Han hörde gamla fru Larsson säga något om ”stekt potatis”. ”Skala bara två kilo”, replikerade en ljus flickröst. Några mansstämmor sorlade i bakgrunden. Med ens lät alltsammans riktigt hemtrevligt. Man hade samlats för att äta och stämningen var intimt gemytlig. Herr Larsson hade tydligen besök av sin bror med familj. Männen pratade om något helt annat. Vad pratade de om? ”De åkte ur karamellen”, sade herr Larsson. Vad menade han med det? Herr Sirius funderade. Så avlägsnade sig hela sällskapet in mot köket och ljuden mattades. De behagligt avlägsna rösterna steg och sjönk. Blandningen av ljust och mörkt bildade som ett flätverk av skugga och sol…

Som vanligt när han kommit i ordning överfölls han av en mängd funderingar. Hade han stängt av spisplattan? Var kylskåpsdörren ordentligt tillskjuten? Ställde han verkligen in mjölken? Lindade han in osten i plast? Hade han kontrollerat sjutillhållarlåset? Och hur var det med brandlarmet? Höll kanske batteriet på att bli för gammalt? Tänk om det skulle börja brinna just i natt och larmet inte reagerade?

Han hoppade ur sängen och gjorde en grundlig genomgång av allt som behövde specialgranskas. Spisplattorna - ett kroniskt orosmoment - kontrollerade han särskilt noga. Med fingrarna kring varje vred förvissade han sig om att pilen pekade rätt uppåt.

När han på nytt låg i sängen blev han osäker beträffande den minsta plattan… Han rusade upp och gjorde en ny inspektion. Knappt hade han återvänt till sängvärmen förrän det slog honom att han trots allt inte hade kontrollerat rätt spisvred.

Efter diverse utryckningar i olika riktningar hade han slutligen lugnat sig någorlunda. Han tände sänglampan och grep sig an kvällslektyren. Medan han ansträngde sig för att inte halka mellan raderna gav han noga akt på om något ”sömntåg” var på ingående. I så fall gällde det att vara beredd.

Äntligen närmade sig ett stort härligt sömntåg… Snabbt lade han boken åt sidan, släckte läslampan och gjorde sig beredd för avfärd.

Nu var det bara att proppa och stiga på… Han trevade med handen över nattduksbordet. Men till hans fasa var asken med öronpropparna inte där.

Han tände ljuset.

Propparna var borta! Han drog ut lådan. Inte heller där fanns de. Även extrapropparna hade försvunnit.

En svindlande skräck grep honom. Aldrig förr hade det hänt att också extrapropparna kommit bort. Pulsen slog så det dånade i öronen.

Han kröp in under sängen och letade förtvivlat. Han kröp på alla fyra bakom möbler som han baxade ut från väggen; han bökade under mattor; han genomsökte allt. Men det enda han hittade var en silvrig julgransboll. Paniken ilade som svetslågor genom kroppen, det brände i hårbottnen, ben och armar darrade.

Det var obegripligt att även extrapropparna var försvunna… Han letade vidare i lådor och skåp. Var som helst kunde de gömma sig. Var det han själv som hade gömt undan dem? Det kunde han i sitt överhettade tillstånd inte längre komma ihåg.

Liggande på mage, med sopborsten i ena handen och en ficklampa i den andra, inledde han undersökningen av utrymmet under badkaret. Det var ett trångt och besvärligt ställe. Han fäktade med skaftet där inne i mörkret, i hopp om att de gula små propparna skulle komma till rätta. Men det enda han fick fatt på, var en död humla.

När han skulle resa sig slog han i skallen mot handfatet. Det small till ordentligt. Med en fuktad handduk kring huvudet blev han sittande på det kaklade golvet.

Huvudet värkte fortfarande när han slutligen masade sig upp och återtog sökandet. Till och med dammsugarpåsen hällde han ut i jakten på propparna.

Men ingenstans stod de att finna. Slutligen gick han in och satte sig på sängkanten. Huvudet bultade och värkte. När han tittade på de mörka väggarna syntes underliga formationer på tapeterna. Det liknade gråa tarmvindlingar.

Nej… Nu såg han vad det var… Det var tydligt som på en gammal skolplansch: han såg sin egen hjärna, uppförstorad och projicerad runt hela rummet.

Hans hjärna hade förvandlats till sovrumstapet.

 

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat