Strändernas svall — en analys
Av Helena Mansén

Foto: Helena Mansén

Strändernas svall av Eyvind Johnson versus
Odysséen av Homeros: från grekiska antiken, om krigshjälten Odysseus från Trojanska kriget. Berör bl a krig, dess orsaker och verkningar. Om det föränderliga oföränderliga, människors svåra val och öden. En spännande äventyrsberättelse, en vacker prosa, skön poesi, en psykologisk berättelse, där liknelser och bildspråk lämnar mycket för den analytiske läsaren

Inledning
Strändernas svall, av den svenske författaren Eyvind Johnson, är en romanversion av den antika grekiska berättelsen Odysséen, som skrevs ned av dåtidens Homeros. Jag har i viss mån jämfört de båda verken.

Strändernas svall berör bland annat krig, dess orsaker och verkningar. Boken handlar - precis som Odysséen - om den grekiske hjälten Odysseus, kung av Ithaka, som efter det grymma kriget i Troja är på hemfärd tillbaka till sin ö.

Författaren av Strändernas svall, Eyvind Johnson, föddes år 1900 i Norrbotten. Han skrev trettio romaner och ett antal novellsamlingar, blev invald i Svenska Akademien 1957 och fick det litterära Nobelpriset tillsammans med Harry Martinsson 1974. Eyvind Johnson dog 1976 i Stockholm.

Den Odysséen jag läst delar av, är översatt till svenska av Erland Lagerlöf, och det anses vara en av de bästa tolkningarna.

Till de gamla grekernas värld
Jag vill börja med en personlig kommentar.

När jag började läsa Strändernas svall ångrade jag mitt bokval, för jag fann romanen mycket svårläst. Det var inte rätt tidpunkt för mig att läsa den. Jag var mycket stressad  och kunde inte finna någon läsro. Varför jag poängterar detta är att just läsro behövs för denna bok. Den kräver sinnesro och inspiration.

De första femtio sidorna (av 439) läste jag utan att riktigt förstå vad jag läste. Med ansträngning tog jag ord och meningar om och om igen, men de fastnade inte.

Romanen är skriven på ett annat språk. Den är skriven på svenska, men samtidigt på de antika grekernas språk. Den har deras sätt att tala, tänka och handla. Den lever i en analfabetisk värld 700 år f Kr, har deras samhällsstruktur, de olympiska gudarna är närvarande hela tiden, ibland är figurerna människor, ibland gudar, ibland halvgudar, och de talar de antika grekernas språk. Allt detta var mycket svårt att förstå innan man kom in i boken. För det gjorde jag till slut. På semestern, med skidåkning på dagarna och vila på kvällen, tvingade jag mig själv att läsa och komma in i boken. Det lyckades på sidan 57. Sen blev jag mer och mer fängslad. Berättartekniken som tidigare kändes som ett oöverstigligt hinder, kom istället att utgöra en njutning. Kanske för att jag själv under semestern började komma till ro och kunde ta till mig romanen. Men den är inte som en vanlig roman, en sådan som man bara flyter med i, det vill jag både varna för och locka med.

Jag längtade till slutet för att få se hur upplösningen skulle bli, men när boken var färdigläst kände jag mig ledsen över att det inte fanns en sida till med dessa underbara ord, ledsen över att inte längre vara kvar i den där världen. Efter att jag läst de sista orden så gick jag länge omkring, fortfarande påverkad, och började söka annan litteratur om Odysseus och de gamla grekerna i bokhyllorna. För att jag blivit så fängslad och redan saknade romanen.

Jag vill också redan här i början ge en eloge till Eyvind Johnson. Det är oerhört skickligt av en svensk författare att formligen kunna vricka tungan av både sitt eget inre, sina tankar och ord, för att helt leva sig in i de gamla grekernas värld. Och att i sin skrift kunna framhäva hur verbala och skickliga talare de gamla grekerna var, att kunna skildra deras politik och tänkesätt.

Handlingen i korta drag
Den ursprungliga Odysséen är - tror man - skriven av Homeros under antiken. Förmodligen består verket av samlade berättelser som från början framfördes under sång - vilket var vanligt på den tiden. (Inom parentes kan nämnas att flera sångare figurerar i berättelserna, och vid speciellt ett tillfälle, när Odysseus berättar sin historia från Trojanska kriget, lät man en sångare vara med i salen så att denne skulle kunna föra berättelserna vidare. Sångare var man rädd om, vid strider lät man dem oftast leva - historien måste ju föras vidare. Ett slags dåtidens journalister och informatörer).

Odysséen är skriven på versmåttet hexameter, och det faller väldigt väl i tungan att läsa, inte svårt alls. Homeros använder sig också av retardation, en fördröjning, där en spännande berättelse ofta avbryts av utdragna detaljerade beskrivningar av vapen, människor, platser, offer, tillbakablickar och konstaterande sidostick. Detta använder sig även Johnson av i Strändernas svall, och han gör det målande och medryckande.

Odysséen - och Strändernas svall - handlar alltså om krigshjälten Odysseus som var en av anförarna i det heliga och ohyggligt grymma kriget i Troja, där han med hjälp av den Trojanska hästen och lojala stridare, var med om att rädda den bortrövade Sköna Helena ut ur staden. (Rykten gör dock gällande att Sköna Helena villigt låtit sig bortrövas, men maken kung Menelaos kärlek till henne var blind och hon höll kanske masken...). Mycket blod spilldes för hennes skull. Man nöjde sig inte med att bara frita Sköna Helena. När det ursprungliga uppdraget var avklarat, ägnade man sig åt att fullkomligt skövla staden och brutalt avrätta oskyldiga kvinnor och barn.

De olympiska gudarna vredgades över grymheterna, särskilt havsguden Poseidon. Denne kunde inte förlåta Odysseus de grymheter han varit med om att utföra. När så Odysseus retade Poseidon även på det personliga planet, genom att ha förorättat dennes älskade Cyklopen, så fann ilskan inga gränser. Kriget i Troja tog tio år, men hemfärden tog ytterligare tio år, på grund av Poseidons hämnd. Han såg till så att Odysseus och hans män, som var på hemväg från kriget, råkade ut för en mängd olyckor och livsfarliga äventyr och lät dem irra omkring hit och dit, kors och tvärs över havet. Bland annat hamnar de på jättarnas - cyklopernas - ö där de flesta av männen äts upp. Till slut är det bara Odysseus som överlever och han flyter iland på havsgudinnan Kalypsos ö, långt ute till havs. Där blir han fast i hennes ”klor”. Han blir hennes älskare och kan inte slita sig därifrån. Fast han längtar så oerhört efter sin egen ö Ithaka, sin fru och sin son som bara var två år då han lämnade honom. Nu hade sonen hunnit bli cirka tjugo. Odysseus längtar, men hålls kvar. Det är gudarna som bestämmer om hans öde.

Odysseus fru, Penelope, som ju är drottning och förfogar över mycket makt och rikedom, är under tiden omgiven av hundratals maktlystna friare. De tror inte att Odysseus - efter tjugo år - någonsin kommer att återvända. Penelope får allt svårare att stå emot trycket från dessa enträgna friare. Odysseus son, Telemakos, har inte heller gett upp hoppet om att fadern en dag ska komma hem igen. Penelope hoppas och väntar, längtar efter en man men vill definitivt inte gifta sig med någon av friarna. Hon vet ju vad de är ute efter (makt och rikedom). Hela tiden hittar hon på ursäkter för att förhala det hela, bland annat håller hon på med en stor väv som hon ska använda till att svepa sin sjuke svärfar i vid dennes eventuella nära förestående död. Under tiden får friarna äta och dricka vad huset bjuder - så som seden tillät. Det var hundratals friare, många kor, grisar, får och getter gick åt, och de höll på att äta Penelope och Telemakos ur huset. Penelopes svärfar blir bättre och är inte längre döende. Situationen är kritisk. Penelope riskerar att bli utarmad och friarna kräver ett svar.

Händelserna beskrivs parallellt, i tre episka följder. Den ena har Odysseus som huvudperson, den andra följer hans fru Penelope och den tredje kretsar kring sonen Telemakos. Man får därigenom känslan av familjesamhörighet. Trots de tjugo år och avgrundslika händelser som skiljer dem åt, så är de fortfarande en familj och har starka band som håller dem ihop.

Under tiden säger gudarna åt Odysseus att det är på tiden att han återvänder till Ithaka. Den vredgade havsguden Poseidon lovar att lämna honom ifred, nåja delvis i alla fall. Gudinnan Athene säger åt Odysseus att fara samtidigt som hon ger en vink åt sonen Telemakos att fadern är på hemväg. Telemakos ger sig ut till grannöarna, bland annat till kung Menelaos ö där han träffar Menelaos och Sköna Helena för att höra sig för om Odysseus. Odysseus i sin tur ger sig till slut iväg på en flotte, lider skeppsbrott, hamnar på fajakernas ö där han tas mycket väl om hand. Under kvällsmåltiden berättar han för fajakiske kungen, dennes familj, prinsessan Naussika och andra - inklusive en sångare som ska föra historien vidare - om sina öden, om trojanska kriget och äventyren efter. Han drar till med lite verklighet, lite fantasier, spär på, ger dem vad de vill ha, anpassar sig efter deras sinnesstämning, ljuger ihop men måste akta sig för att de inte ska misstro honom, allt berättar han - och det tar tid. Men så var det på den tiden. Så småningom hjälper de honom tillbaka till Ithaka - där han möter sin son och tillsammans gör de slutligen upp med friarna i ett oundvikligt blodbad.

Olika tolkningar
Eyvind Johnson gör Odysseus mycket mänsklig och ångestfylld. Med sin förträffliga berättarteknik använder sig Johnson av inre monologer, där det i mångt och mycket är personernas tankar och sinnesupplevelser som för berättelsen vidare. Och deras tal förstås. Man får djup insikt om Odysseus kamp mot gudarna (överheten, de som han både ser upp till och förbannar, den ouppnåeliga, oförklarliga storheten där rätt och fel finns men även frågan om ifall det spelar någon roll), om olika sorters makt och om vilka öden människan kan råka ut för.

Strändernas svall är en allegori. Det finns en dubbelmening här, förmodligen är det så även i Odysséen. Det finns hela tiden händelser och situationer som man kan ta tag i och analysera samt jämföra med dem ur verkliga livet, både förr och nu. Däremot hittar man inte så många liknelser - som man skulle kunna tro. Ordförrådet är så stort att man inte behövt använda sig av det (grekernas verbalitet), istället har man använt sig av ett rikligt bildspråk för att ge liv och färg. Däremot skulle man vilja kalla de olika situationerna och händelserna - som i sin helhet bildar allegorin - för liknelser.

Eyvind Johnson har - sägs det - i sina ”liknelser” i Strändernas svall, liknat hjältekrigaren Odysseus, vid den s k modige krigaren som återvänder från ett grymt krig, liknat honom vid soldater efter andra världskriget. Det är lika aktuellt att likna honom vid Vietnamveteraner, och människor och soldater av idag som hemsöks av krigets fasor. Man kan även se nationalism i berättelsen, Odysseus, Penelopes och sonens samhörighet trots att de varit ifrån varandra så länge, pliktkänslan (hos Odysseus dock nu sviktande) att kämpa för det de har.

Jag tror också att man kan likna det Trojanska kriget vid första världskriget, som ju också var oerhört blodigt med miljontals stupade människor. Det kriget började med att Franz Josef blev mördad i Sarajevo - det var den tändande gnistan - liksom bortrövandet av Sköna Helena var den tändande gnistan här. I verkligheten blev tyskarna mycket förödmjukade efter fördragen av Versaillefreden efter första kriget, och kunde inte förlika sig med det. Precis som Poseidon inte kunde förlika sig med Odysseus förorättande. Hämnden skulle komma. En förändrad styrkebalans inträdde mellan stormakterna (läs gudarna eller de allierade kontra Tyskland etc). Slutuppgörelsen på Ithaka skulle kunna jämföras med andra världskriget, som kallats för ”civilisationens försvar, inte dess utplånande”.

Titeln Strändernas svall passar bra då hela berättelsen omges av hav, vågor och stränder. Men man skulle också kunna tolka det som svallvågorna efter första världskriget eller vilket krig som helst. Det är alltid någon som är förlorare, som är förödmjukad och inte glömmer. Detta får konsekvenser, det slår tillbaka, precis som vågorna ständigt slår in mot stränderna.

Analys
Ett typexempel på bildspråk som finns i Strändernas svall, liksom i Odysséen, är denna mening som beskriver solen: ”den medlidsamma och grymma Helios, en av gudarnas spioner, med andra namn i barbariska stater och människoyttringar”.

Johnson använder ett omständligt språk och närmar sig ämnena lika omständligt.

I båda berättelserna används lustiga fraser, så som de kanske gjorde under antiken, t ex när någon pratar kan man säga ”ord som slipper ur tändernas stängsel”, och om soluppgång kan man i Odysséen säga ”Eos ur bädden steg upp från sidan av höge Titonos för att på nytt bringa ljus åt odödliga gudar och mänskor” eller ”i gryningen sken den rosenfingrade Eos”.

Johnson beskriver ofta de olika personerna med diverse epitet, beroende på vilken situation de befinner sig i, hur deras sinnesstämning är och vad de för tillfället är i färd med att göra, exempel ”Han, Maken, Den bortreste” eller ”Husmodern, Väverskan, Den skötsamma linnekännerskan, örikets förnämsta dam, den Väntande och den för ögonblicket högst medelålders”.

Vidare sätter Johnson verkligen in läsaren i hur tillvaron kunde te sig då. Man blir bekant med budbärare, sierskor, drömmare, sångare, berättare, spejare, kungar, politiker, talare, gudar, halvgudar m.fl.

Johnson skriver med fin humor om kärlek och grymheter och han gör Odysseus mycket mänsklig. Odysseus är en krigshjälte men svag och full av ångest, en hemvändande krigshjälte som vill glömma de grymheter han varit med om att utföra. Men han kan ej glömma, ej fly från sitt liv, sitt öde, och han avskyr sig själv över vad han gjort. Mardrömmar hemsöker honom, till exempel om när han mördar ett litet barn. Från sköna gudinnan Kalypsos ö längtar han förvisso tillbaka till sin ö Ithaka, sin fru och sin son, men är också rädd för att möta dem - tjugo år är en lång tid men det är inte tiden utan kriget som förändrat så mycket, förändrat honom. Han vet att livet aldrig blir detsamma, att han själv aldrig blir densamme.

I riktiga Odysséen framstår det mer som om Odysseus verkligen längtar hem till de sina, men att gudarna håller honom kvar. I Eyvind Johnsons roman stannar han mer frivilligt hos Kalypso, för att han är rädd, feg, klarar inte att ge sig ut och möta verkligheten igen, för att det är behagligt hos henne och för att han där slipper ansvar, kan gömma sig och förtränga minnena - men förstås, indirekt är det ju gudarna som gör honom sådan. Precis som gudarna - eller ödet - om vi tror på det, styr oss alla.

Och gudarna kallar. Hans öde är förutsägbart. Han måste hem för att kämpa för sin ö, sin hustru, sin nu vuxne son, sitt kungarike. Återigen måste han döda, för att kämpa för de sina, för det som gudarna säger är rätt. Det är det som är hans öde, han har inget val.

Han känner fruktan, kluvenhet, rädsla, ångest och ointresse för det. Han kanske till och med struntar i vad som är rätt, han tvivlar själv på vad som är rätt, om rätt eller fel existerar. Han är trött på att döda. Egentligen vill han bara leva utan ansvar och bekymmer och älska med Kalypso på hennes ö.

Men plikten kallar. Han gör vad som måste göras - och priset är högt. För det är han själv, hans själ som offras, det lilla som finns kvar efter det grymma kriget i Troja. Odysseus är tillbaka, hans resa är slut. Men han kommer aldrig att bli fri från skulden. Från skulden över att ha dödat.

Odysseus har en rad vad man kan kalla roller i boken, han är Resenären, Berättaren, Den Finurlige men också Den Tvekande. Han är framförallt en stor personlighet, vänligt sinnad, stark, en karlakarl med kvinnotycke, med mycket humor och intelligens.

Kommentar
Romanen kan läsas på många sätt. Den kan läsas som en äventyrsroman, en bildskön, historisk, lärorik, humoristisk, kärleksfull och i vissa stycken blodig roman. Men den kan också läsas med analytisk blick, få en att tänka efter, jämföra och känna igen sig i nuet, lära om människor och livet. Eller så kan den läsas som poesi.

Odysséen är enklare att läsa än Strändernas svall. Den förklarar mer rakt på sak hur det hela ligger till, redan i första kapitlet. När jag började läsa Strändernas svall visste jag knappt vad den handlade om överhuvudtaget, och man fick ingen vägledning. Det får man i Homeros Odysséen, som dessutom har en jämn meningsuppbyggnad. Strändernas svall är mer omspunnen, prosaisk och ger fler känslor åt Odysseus och de andra figurerna. Inte förrän jag hade läst hela Strändernas svall förstod jag den text som förklarar handlingen som stod på baksidan av boken.

Jag vet inte om det är bättre att läsa Eyvind Johnsons roman innan man läser den riktiga Odysséen, så man förstår den sistnämnda bättre - eller tvärtom. Troligen är det så att man bör läsa dem båda två - minst två gånger. Jag vet att jag måste läsa Strändernas svall fler gånger för att till fullo kunna förstå den. Och jag ser fram emot att få läsa den igen. Nu när jag lärt mig tycka om sättet den är skriven på.