ÅRGÅNG 4 NUMMER 5 — 15 SEPTEMBER 2003 | ||||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
På besök hos
en baby
Vad innebär det att få ett barn? Vad händer i en kvinnas kropp och själ när hon ska ta hand om sin avkomma? Det är kring dessa två grundläggande frågor som romanen Babyn, av den franska författaren Marie Darrieussecq, kretsar. Vi får följa med på den visuella och verbala resan i de första nio månaderna i babyns liv. Och utöver den övergripande fascination för livet självt som författaren finner uttryck för väjer hon inte för de mörkare och något skuldbelagda tankar som ofrånkomligt dyker upp. Allting presenteras i en dagboksliknande monolog. Redan de första raderna gör att läsaren kastas in i handlingen:
Om man har läst andra titlar av Marie Darrieussecq vet man att det här är typiskt för författarens stil. Det är rakt på sak. Språket är både enkelt och sofistikerat. Hon blandar det abstrakta med det konkreta och oavsett om läsaren har barn eller inte går det att föreställa sig att det är precis så här overkligt det är. Som om babyn kom med ett brev på posten. Marie Darrieussecq gjorde succé med sin debutroman Suggestioner (Truismes) 1997 som handlar om en ung kvinna som successivt förvandlas till en gris då omvärlden behandlar henne som en sådan. Två år senare kom Fantomer med en kvinna som huvudperson vars man plötsligt försvinner. Den tredje nyutkomna Babyn behandlar något mer realistiskt – ett barns födelse och första tid i livet – men huruvida temat är realistiskt eller inte är egentligen irrelevant, för i Marie Darrieussecqs berättelser är gränsen mellan dröm och verklighet, abstrakt och konkret flytande och även om detta är ett väl nyttjat grepp litteraturhistoriskt så är Darriuessecqs skildringar unika. Och det är väl det som utmärker stor konst – att använda de gamla mästarna men samtidigt skapa något nytt. Det råder ett slags tabu, när det gäller kvinnor och deras barn, mot en mamma som talar illa om moderskapet – om hon på något vis uttrycker något som vittnar om att det inte bara är fantastiskt att ha barn. Det här tabut har luckrats upp mer och mer men finns fortfarande kvar och därmed är det uppfriskande att läsa Marie Darrieussecqs beskrivning:
Det är ungefär så skildringen fortskrider. Det är upp och ner, underbart och hemskt. Vi följer mammans tankar och rädslor, hennes kärlek till sin son. Det är inte pretentiöst; det är inte sockersött; det är inte sentimentalt eller rörande. Det är snarare som ett slags hinsides fotografi där vi får ta del av moderns funderingar och impulser, utan någon censur eller sovringsprocess. På en sida uttrycker hon sin oro för att barnet är autistiskt eftersom han inte kan fixera blicken. På en annan sida kan en enda mening uttrycka en gränslös kärlek till barnet: ”Hans händer är underverk i miniatyr”. Ibland får omgivningen med sina ständigt goda råd en rejäl känga som till exempel när barnet gråter utan synlig orsak:
Genom att ofta ge korta kommentarer om samtida händelser håller huvudpersonen kvar en fot i verkligheten utanför. Det finns emellertid ofta en anknytning till barn även när det gäller samhällslivet, till exempel:
Detta är också ett typiskt grepp
hos Darrieussecq: en underliggande humor. Humorn, den fotografiska skildringen,
variationen av tankar och verklighet
gör Babyn till en mycket läsvärd roman. Och trots att
hela verket utgår från mamman, hennes personliga reflektioner,
lyckas berättaren på något märkligt sätt hålla
sig objektiv. Det är som om hon står en bit utanför, som
fotografen bakom kameralinsen, och ser en liten baby komma i ett paket från
posten. |
|||||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||
|